Mitt emot mig sitter en man och läser en deckare, någon bläddrar i en dagstidning och borta i hörnet sitter en ung kvinna och lyssnar på en talbok med appen Legimus. Det är tyst och still
Själv avverkar jag, bit för bit, sidorna i en bok om läsförståelse. Jag stryker under. Sätter ett utropstecken i marginalen och här och var en kommentar för att minnas vad jag tänkt just där. Jag läser att läsning är en process som utgörs av läsaren, texten och syftet med att läsa just den texten. Så lyfter jag blicken. Jag ser åter mina medpassagerare, men bilden är en annan. Nu ser jag hur det pulserar av aktivitet i vagnen.
Jag har inga problem att förstå vad som står i boken, men det tar en evinnerlig tid att avkoda bokstäverna. Stycke för stycke tränger jag djupare in i förståelsen av vad vi som läser i vagnen faktiskt håller på med.
Vi använder vår förmåga att flytta uppmärksamheten från helheten i boken till en enskild del. Så kopplar vi delen till helheten och fortsätter. Vi flyttar fokus från ords betydelse, utseende, placering i satsen och vi får hjälp av rytmen. Vi ger själva krumelurerna en mening genom att växla uppmärksamheten på det här sättet. Författaren till boken jag läser kallar det för Kognitiv flexibilitet.
Vi använder också arbetsminnet, vår förmåga att hålla helheten i huvudet samtidigt som vi tänker på en mindre del. Och för att följa bokens resonemang och inte kreativt spinna vidare på det som sägs, behärskar vi vår impulskontroll.
Vi använder vår förmåga att organisera och planera det som sägs. Mannen med deckaren, som börjar komma mot slutet av boken, vet att skurken snart ska avslöjas och han har vissa tankar om hur det kan gå.
Flickan borta i hörnet är hjälpt av sin förmåga att förstå sociala sammanhang. Då författaren berättar att huvudpersonen ”ler när han får en tillsägelse av läraren,” så drar hon slutsatsen att huvudpersonen inte bryr sig.
Nu har tåget åter kommit i rullning. Här i vagnen pågår all denna aktivitet i tysthet. Vi utnyttjar våra förmågor och vi växlar mellan dem. Men vi är olika. Kanske är det orsaken till att kvinnor är de stora konsumenterna av skönlitteratur, inte bara i Sverige utan i alla kulturer. Hur som helst så säger mina vänner inom Autism- och aspergerförbundet att läsförståelseproblemen, för deras del, huvudsakligen handlar om den sociala förmågan.
Jag tar mig vidare utmed raderna i min bok och måste läsa om, för att jag läst lärare som läkare och med istället för dem. Men när jag väl läst om, förstår jag innehållet. Kanske mina svårigheter med avkodning kompenseras av grit – en medfödd förmåga att inte ge upp.
Text: Torbjörn Lundgren
