Ordning och reda i klassen?

Ordning och reda i klassen?
De senaste åren har det varit mycket tal om hårdare tag i skolan. Fokus har sats på ordning och reda.

Inför valet visade Folkpartiet i en reklamfilm upp en riktigt stökig klass där eleverna fullständigt struntade i läraren. Speakerröst var skolminister Jan Björklund, som menade att det måste finnas arbetsro i skolan.

Visst behövs det ordning i skolan, inte minst för elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och koncentrationssvårigheter/ADHD, men varför denna hets mot eleverna? Ropet på disciplin, införande av närvaron i betygen, återinförande av betyg i ordning och uppförande, riskerar att framkalla motsatsen. Det finns ju anledning till att elever ”bråkar och stökar” och inte så sällan är det elever med dyslexi eller ADHD som gör det.

Undersökningar från 1940-talet, 1980-talet och 2000-talet visar samma sak; att barn kommer till skolan med läs- och skrivsvårigheter och benämns så i första och andra klass, men i årskurs sex har de fått epitetet ”elev med sociala problem”. Varför är det så? Kan det vara så att skolans inre organisation skapar stökiga elever?

I Nossebro skola i Essunge kommun blev var fjärde elev, för några år sedan, inte behörig till gymnasiet. I jämförelse med andra skolor tillhörde Nossebro bottenskiktet. Specialpedagog Johanna Lundén kommenterar att det tidigare var lätt att om en elev säga: ”Vi har nått så långt vi kan med honom. Vi kan inte göra mer.” Jämförelsen med andra skolor blev en väckarklocka: ”Nu, utvärderar vi hela tiden. Vad kan vi göra i skolan för att just den här eleven ska lyckas. Det är inte fel på eleven. Funkar inte ett sätt så måste vi försöka ett annat.” Det blev en svår omställning för flera lärare, men det gick och i våras var samtliga elever behöriga till gymnasiet.

Lärarförbundet uppmärksammar för nionde året i rad bästa skolkommun och i år ”vann” Arvidsjaur kommun. Motiveringen var att man där gett skolpersonal och elever rätt förutsättningar, så att det varit möjligt att uppnå ett bra resultat. Skolchefen pekar på vikten av att satsa hela vägen, från förskola till högskola. ”Vi lägger också stora resurser på elever som är i behov av särskilt stöd, och resultatet – att alla nu går ut med godkända betyg – visar att vi gjort rätt”.

Det intressanta med dessa två exempel – och det finns fler – är att problemen med arbetsron i skolan går att komma åt, om fokus flyttas från eleverna, till skolledningens förmåga att skapa ett bra arbetsklimat, med fokus på den enskilde elevs behov och förutsättningar. Arvidsjaur påtalar också samspelet med aktörer utanför skolan – BVC, socialtjänst, arbetsförmedling, polis osv. vilket också påtalas i den nya handlingsplan – Satsa på framtiden – som Dyslexiförbundet FMLS, Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn, Svenska Dyslexiföreningen och Svenska Dyslexistiftelsen nyligen antagit.

Det är populistiskt att brännmärka eleverna. Men ska man åstadkomma resultat måste de vuxna runt ungdomarna ges förutsättning att ta tag i problemen. Då skapas också förutsättningar för ”de stökiga eleverna” att fungera i ett socialt sammanhang. Intresse och engagemang, liksom närvaron ökar, men som en av lärarna i Nossebro skola konstaterade: ”Man var ju kung i klassrummet. Nu när vi är flera lärare som delar på en klass, kan man inte vara det på samma sätt.”

Torbjörn Lundgren

Annonser