”Min drivkraft är att göra skillnad”

”Min drivkraft är att göra skillnad”
28-åriga Viktoria Wennberg är kommunpolitiker i Tierp. Dessutom studerar hon till en masterexamen i biokemi vid Uppsala universitet. –Jag vet att om jag kämpar och ligger i kan jag göra skillnad både för mig själv och andra. Det är min drivkraft, säger hon.

Viktoria Wennberg hälsar bekant på receptionisten i kommunhuset i Tierp. Sen tar hon trappan upp till den tomma kommunfullmäktigesalen. Där slår vi oss ner vid ett bord. Viktoria är som barn i huset, hennes pappa Börje Wennberg var kommunalråd mellan 1992 och 2006 och hade sin arbetsplats här. Som vuxen har Viktoria själv engagerat sig politiskt och är idag ledamot i både kommunstyrelse, kommunfullmäktige och utskottet för samhällsbyggnad.

Flera gånger i månaden sitter Viktoria i sammanträden som vart och ett kräver noggranna förberedelser. Ofta har hon en lunta på flera hundra sidor att läsa, eller åtminstone veta vad de handlar om. – Inför partikongressen var handlingarna på 500 sidor. Jag som har dyslexi kan inte läsa allt, jag måste hitta det som är viktigast och fokusera på det, säger hon.

Viktoria väljer ut det som är mest angeläget för henne, de frågor hon helst vill vara med och påverka. Dessa avsnitt läser hon både en, två och tre gånger. För att vara säker på att inte missa något viktigt ber hon partikamraterna berätta vad de läst, och om de har reagerat på något särskilt.
– Andra är mycket bättre på att läsa än jag och det nyttjar jag gärna. Annars är jag körd, säger hon.

Samma taktik använder Viktoria på universitetet. Hon ber om hjälp och hon byter tjänster med andra. Hon gör det hon är bra på, som att fördjupa sig i och analysera problem, och andra gör vad de är bra på.
– Det är inte fusk att hjälpa varandra så här, utan snarare handlar det om att ta tillvara på sina talanger. Inte heller är det fusk att någon annan rättar mina skriftliga arbeten innan de lämnas in. De ändrar inte i innehållet, utan ser bara till att göra  texten läslig.

Skrivande och läsandet ställer till bekymmer för Viktoria. Jobbigast är att inte själv kunna upptäcka när hon läst eller skrivit fel. I det politiska livet är problemet inte så stort. Debatter och diskussioner gör att hon förstår även om hon skulle ha läst fel. Men i stressade studiesituationerna är det annorlunda. Som under en tenta då hon trodde att hon svarade på en fråga, men i verkligheten hade hon läst fel och svarat på något helt annat. Viktoria tycker att det är frustrerande att inte kunna lita på sig själv, att aldrig vara helt säker på att hon har läst rätt och skrivit vad hon tänkt sig.
   Viktoria har vetat att hon har dyslexi sedan hon gick i första klass. Hennes föräldrar är båda lärare med kunskaper inom specialpedagogik. De förstod vad det handlade om när Viktoria inte knäckte läskoden som förväntat. En utredning i mellanstadiet visade att de hade rätt, men det var först i gymnasiet som Viktoria fick en riktig dyslexidiagnos. Under alla skolåren har hennes föräldrar varit de som stöttat och motiverat henne mest.

Som liten ville hon inte alls vara dyslektiker. Hon tänkte att hon var korkad och att alla andra var smarta. Först någonstans i slutet av högstadiet och i gymnasiet började det bli lättare att vara öppen med sina svårigheter. Då såg hon att det fanns andra med liknande svårigheter och att de använde hjälpmedel.
– Men det har varit en lång process att inse och acceptera att man fungerar annorlunda än andra, och den processen pågår fortfarande, säger Viktoria. Hon berättar om en händelse som inträffade ett par veckor tidigare, då hennes lärare förklarade att uppsatserna de arbetade med skulle de mejla till varandra.
–Min mage knöt sig när jag förstod att alla mina kursare skulle läsa det jag skrivit, säger hon. Hade jag varit helt öppen med mina svårigheter hade det inte varit något problem. Uppsatsen håller faktamässigt, men den språkliga nivån är inte så hög som jag skulle vilja. Eftersom ingen av mina kursare kommer från Sverige är jag osäker på om de vet vad dyslexi är. Jag har förstått att på vissa håll i världen tycker man att studenter som behöver stöd inte hör hemma på universitetet.

Viktoria har pluggat från och till i nio år. Hon har pausat studierna och jobbat, och vissa kurser har hon tagit två gånger. Många gånger har det varit kämpigt. – Men målet gör att jag orkar fort- sätta dunka huvudet i tegelväggen, som det känns att jag gör ibland. Och målet, det är att stå där med diplomet som säger att jag har tagit min masterexamen, säger hon. Dit hoppas Viktoria att hon når till sommaren nästa år. Men säker kan hon aldrig vara. Risken finns att hon kör på någon tenta, och då gäller det att hålla upp modet och inte ge upp
–Men har man bara gjort sitt bästa kan man vara stolt över sig själv, även om man kör på en tenta för tredje gången. Det har mina föräldrar varit väldigt noga med. Har man gjort sitt bästa, då har man gjort det bra, säger Viktoria.


Viktorias bästa studietips

•••Be om hjälp med sådan som är svårt, och erbjud hjälp tillbaka med sådant du har lätt för.

••• Ta korta pauser – är du som jag kan det vara svårt att koncentrera sig någon längre stund.

••• Sätt ramar för studierna – kanske ska du ha gjort färdigt ett visst avsnitt innan du får fika.

••• Plugga med en kompis – för mig funkar det bra eftersom jag lär mig bäst när jag får diskutera problemen.

••• Muta dig själv – en glass eller en promenad funkar jättebra för mig. I skolan kallas det positiv förstärkning.

••• Belöna dig själv – ge dig själv en present när du åstadkommit något du kämpat för. Jag köpte en ring när jag blev klar med en svår kurs. Den påminner mig om att jag kan.

••• Var stolt när du gjort ditt bästa


Viktoria Wennberg

Född: 1987
Bor: Tierp
Politiska intressefrågor: Skola, ungdom och samhällsbyggnadsfrågor
Partitillhörighet: Socialdemokraterna
Studier: Masterprogrammet i biokemi
Jobbplaner: Att få arbeta på laboratorium, gärna med läkemedelsutveckling

 

Text: Eva Hedberg

 

Annonser