Det här är en artikel från 2015 som var publicerad i Läs & Skriv 2 2015. Men ämnet är aktuellt än idag.
Mälarhöjdens skola är en stor kommunal skola belägen i Stockholm. Anne-Marie Julin är rektor där sedan sex år tillbaka. Tidigare har hon arbetat både som mellanstadie- och högstadie-lärare. Hon har även arbetat på komvux i 12 år.
– På komvux fick jag min ”riktiga” lärarutbildning, säger hon. Det var en ögonöppnare att träffa personer med dyslexi som hamnat på komvux efter att ha misslyckats i skolan.
Efter komvux sökte hon sig till Björkestaskolan där hon arbetade som biträdande rektor och rektor. Komvux hade gett Anne-Marie en klar bild av hur skolan måste förändras för att ”hitta” elever med läs- och skrivsvårigheter/-dyslexi. På Mälarhöjdens skola har hon fortsatt med sitt arbete för att få till en bättre process för att tidigt upptäcka barn med läs- och skrivsvårigheter i skolan. Här gör lärarna uppföljningar av alla elever var femte vecka, för att se om någon elev har halkat efter.
– Genom den uppföljningen vet vi vilka barn som har avkodningsproblem. Det behöver vi inget nationellt prov för att veta, säger hon som en kommentar till Skolverkets uttalande under hearingen om dyslexi, om att ”dyslexi upptäcks vid nationella prov”.
På Mälarhöjdens skola får elever som har behov av ljudstöd för att läsa, använda detta vid de nationella proven – inklusive alla delprov i svenska. Det går stick i stäv med Skolverkets upp- fattning, då de anser att ett av delproven ska användas för att testa barnens avkodningsförmåga. Beslutet att tillåta ljudstöd vid de nationella proven, grundar sig i Anne-Maries uppfattning att allt annat vore diskriminering.
– Det står i barnkonven-tionen att inget barn får diskrimineras och att vi ska värna barnets sociala, emotio-nella och kunskaps-utveckling. Att tvinga vissa elever att göra testet trots att vi redan i förväg veta att han eller hon ska misslyckas, knäcker eleven.
– Poängen med de nationella proven är att testa hur våra elever ligger till mot de nationella målen. Men, att i den processen knäcka enskilda elever, dyslektiker – det tycker jag är grymt. Jag tycker verkligen att Skolverket måste göra någonting åt det.
Anne-Marie menar att det är fel att tro att det räcker med ett enda test, vid ett tillfälle, för att kontrollera hur det ligger till med barnens avkodnings- förmåga och läs- och skrivutveckling. Arbetet med läs- och skrivutveckling på Mälarhöjdens skola handlar om rutiner och systematik. Skolan följer upp alla elever var femte vecka i ett särskilt system och skriver en handlingsplan om en elev inte verkar hänga med. Efter fem veckors arbete enligt handlingsplanen, så är det dags för utvärdering igen. Om någon elev fortfarande behöver stöd i läs- och skrivutvecklingen efter tio veckor så är det eventuellt dags för åtgärdsprogram.
Men Anne-Marie påpekar att arbetet med upprepade tester och handlings-planer gör att det sällan går så långt som till åtgärdsprogram. En bonus är minskad administrativ börda för lärarna.
Text och bild: Sara Rydin
