Varannan vecka träffar Bengt Westling interner på Luleåanstalten. Bengt har dyslexi och adhd och utgår från egna erfarenheter.
– Det är otroligt inspirerande. Många känner igen sig i min berättelse. För en del är det första gången någon utifrån kommer och berättar om diagnoser, berättar Bengt Westling.
Främst berättar han om sin adhd för internerna, men han brukar också prata om dyslexi. Han brukar bli varmt välkomnad när han kommer till fängelset.
Bengt Westling håller studiecirklar utifrån en bok som heter “Din egen berättelse” och ges ut av NSPH, Nationellt centrum för psykisk hälsa. Ett sätt att få de andra att öppna sig är att låta snusdosan gå runt. Hans öppenhet gör att flera av de andra männen vågar berätta om sina liv och de svårigheter de har stött på under livet.
Enligt statistik från Riksförbundet Attention räknar Kriminalvården med att ungefär 25 procent av alla interner har adhd eller någon annan npf-diagnos. Många har också dyslexi eller andra läs- och skrivsvårigheter.
– Jag utgår från mig själv när jag berättar. I fängelset får man göra en adhd-screening, men ingen dyslexiutredning, berättar Bengt Westling.
För en del förändras livet när de får en adhd-diagnos. De kan få en medicin som gör att de kan koncentrera sig bättre. Bengt har också skaffat bolltäcken till dem som behöver. Bolltäcken är tyngdtäcken som gör det lättare att sova. De innehåller inte kedjor som andra tyngdtäcken eftersom kedjor är förbjudna i ett fängelse.
Ur ett rättssäkert perspektiv kan det vara förödande att ha dyslexi. Det kan till exempel innebära att man inte kan läsa förundersökningen för det brott man anklagas för.
– Det här är killar som har blivit svikna av vuxenvärlden. Jag sviker dem aldrig. Att få komma till anstalten är ett otroligt förtroende. Jag gör en insats för att få dessa människor att återanpassas till samhället, säger Bengt Westling.
Text: Marja Beckman
