”Det gäller att tänka mer på det roliga än det jobbiga”

”Det gäller att tänka mer på det roliga än det jobbiga”
Martin brukade vakna med ångest. Ofta kräktes han precis innan han skulle gå till skolan. Och ett par dagar i veckan låtsades han vara sjuk för att slippa gå. Under ett par års tid blev han mobbad och misshandlad i skolan.

14-årige Martin Harrison går i sjuan på Ängkärrskolan i Solna. Det är en friskola för elever med grav dyslexi. Martin framstår som en harmonisk kille som trivs med livet, och han är omtyckt av både lärare och skolkamrater. Men för två år sedan var situationen en helt annan. När Martin började på Ängkärrskolan mådde han dåligt, han var deprimerad och hade tappat sitt hår, han saknade förtroende för vuxna och slogs rutinmässigt.
– Det var en ren reflex. Jag trodde att om någon rörde mig så skulle de slåss så jag reagerade med att försvara mig, säger han.

I förra skolan blev Martin mobbad och misshandlad av andra elever. Han hade några få kompisar, fast ingen som vågade stå upp för honom eftersom de var rädda för att också råka illa ut. Men Martin menar att det framförallt var en lärare som fick honom att känna sig utsatt.
– Jag har dyslexi och ändå skulle läraren alltid låta mig börja när det var högläsning. Det var jättejobbigt att det alltid var jag. Jag har också adhd och hade ibland lite svårt att lägga band på mig själv. Om jag råkade säga något rakt ut tvingade han ner mig på golvet och där fick jag sitta. Som i skamvrån. Som att få en dumstrut på huvudet, säger Martin.
Dessutom, menar Martin, gjorde läraren honom sårbar genom att berätta saker som ingen annan elev hade någon anledning att veta. Martin är övertygad om att läraren bidrog till att vissa elever såg det som fritt fram att behandla honom hur de ville.

Eftersom Martin inte ville oroa sin mamma berättade han ingenting hemma. Det fanns ett par vuxna på skolan som såg honom och gav trygghet. De var viktiga. Martin hade också en kompis utanför skolan som han gjorde roliga saker med. Martin menar att man måste göra och tänka på annat än det jobbiga.
– Om man är ensam med sina tankar blir det lätt att man börjar hata sig själv. Så var det för mig i perioder. Jag hatade mig själv. Jag kände att jag var ensam mot alla andra och att alla andra inte kunde ha fel. Men med min kompis kunde jag bryta tankarna. Det gäller att komma till ett stadie där man tänker mer på det positiva än det negativa, säger han.

En dag gick det i alla fall för långt. En klasskamrat berättade hemma om hur Martin hade det i skolan, och Martins mamma kontaktades. Från den dagen vägrade mamman släppa iväg honom.
– Hon hade förstås sett tidigare att jag for illa, jag hade ju blåmärken och så. Men jag berättade inte eftersom jag inte ville att hon skulle få mer bekymmer än hon redan hade.

Det var bara några veckor kvar innan sommarlovet och Martin tyckte att det var jätteskönt att slippa gå dit mer. Samtidigt bekymrade han sig för eventuella konsekvenser. Han visste att han hade skolplikt och att mamman bröt mot lagen.
– Men jag tycker att hon gjorde rätt. Jag mådde så dåligt och då kan man ändå inte lära sig något. Då är det viktigare att låta barnet ta en paus och försöka må bra.

Hösten det året Martin fyllde tolv bytte han skola. Till en början ville han inte lära känna någon, han tänkte att alla skulle vara emot honom som tidigare. Men sedan fick han bra kontakt med en assistent.

– Genom honom fick jag kontakt med en kille i klassen och han var bra kompis med alla andra. Så lärde jag känna dem med, säger Martin. Här på skolan finns det många vuxna som ser till att det blir bra.

 

Text  Eva Hedberg

Annonser