År 1985 firade den svenska riksdagen sitt 550-årsjubileum i Arboga. Där inledde kung Kung Carl XVI Gustaf sitt tal med orden ”kära örebroare”. Pinsamt kan man säga, men i media gled ”pinsamt” över till ”obegåvat”, ”lågbegåvat” och ”korkat” och man hycklade honom.
Jag är inte rojalist, men här handlade det om människan – om hur vår hjärna processar information – och jag kände igen mig, i kungen av alla människor.
För några veckor sedan beskrev några deltagare i projekt Begripsam sina erfarenheter av det här. De utgick från sin språkstörning, men snart hakade deltagare med dyslexi och autism också på med egna exempel. ”Och hur många gånger har man inte fått fel på prov i skolan för att man säger, eller skriver fel ord, trots att man vet vad man skulle ha sagt”, var en kommentar.
Det handlar både om förmågan att hitta det ord vi vill säga och att sedan säga ordet vid rätt tillfälle. Själv har jag främst svårt att få fram namn och benämningar när jag behöver dem. Som när jag en natt stod bakom hotellets reception och en före detta kypare kom in i sällskap med en kvinna. Han och jag hade tillbringat många nätter i lobbyn och nu ville jag skänka honom min debutroman. Min vän skröt inför kvinnan om våra långa samtal, men så ville han ha boken dedikerad. Pinsamt! Jag kunde inte minnas hans namn.
Vi pratade på och jag hoppades att hon skulle yttra hans namn, men nej, jag blev till sist tvungen att fråga. Då sa kvinnan spydigt: ”Jasså, det var så väl ni kände varandra?”
Jag hade med min oförmåga sänkt både mig och min vän.
Jag hittar helt enkelt inte de ord och benämningar jag kan och behöver få fram. Det blir tomt. Särskilt under stress. Men jag säger sällan fel ord. Det gör däremot flera deltagare i Begripsam. De kan tänka att de inte vill ha fisk och tror därför att de säger kött. Men det är ordet fisk som kommer ut, eftersom det aktualiserats. Det är å andra sidan inte vilket ord som helst som aktualiseras. Kungen sa Örebroare istället för Arbogabor. Han skulle aldrig sagt elefanter.
Visst ställer det här till det för oss som har dyslexi, språkstörning osv. Men kanske skapar det också kreativitet. Hade författaren Lennart Hellsing utan sin dyslexi kommit på en strof som: ”Krakel Spektakel kusin vitamin, hängde och slängde uti en gardin.”
Torbjörn Lundgren
