Vad handlar det om?
• Att få en diagnos kan både vara en lättnad och väcka känslor av ledsenhet.
• Här berättar forskaren Idor Svensson om en studie av självbilden hos elever med dyslexi.
• Två skolelever, 12-åriga Molly Johansson och 16-åriga Zacke Brorsson, berättar om sina erfarenheter av att ha dyslexi.
Det kommer med jämna mellanrum debattinlägg där hela idén med att få en diagnos ifrågasätts. Några vanliga argument är att en diagnos dels kan ge barn mindervärdeskomplex och dels en ursäkt att inte anstränga sig. Men den som verkligen har en diagnos vet att det inte är så enkelt.
Idor Svensson, forskare vid institutionen för psykologi vid Linnéuniversitetet, har undersökt elever med dyslexi under många år. Hans forskargrupp har gjort ett par studier av sambandet mellan självuppfattning och läsförmåga. Lektor Emma Lindeblad lät 67 elever svara på frågor om hur de mådde psykiskt och sin självbild.
– Resultatet visade att det inte är någon större skillnad i självbild i skolan mellan barn som har dyslexi och barn som inte har det. En tolkning är att lärarna vet bättre hur de ska hantera elever som har dyslexi, säger Idor Svensson, men tillägger:
– En sorgligare del av resultatet var att dessa elever tyvärr fortfarande har en hög stress- och ångestnivå jämfört med elever som inte har läs- och skrivsvårigheter. Dyslexi har blivit mer accepterat, men det hjälper inte – oron finns där, säger Idor Svensson.
Molly Johansson är 12 år och bor i Sollentuna utanför Stockholm. Hon går i sexan i en kommunal skola. 2017, när hon gick i trean, fick hon diagnosen dyslexi och året därpå fick hon även en diagnos för dyskalkyli.
I lågstadiet hade hon en lärare som blev jättesur över att hon inte lärde sig tillräckligt snabbt, som sa ”är du så dum så du inte fattar”. Den läraren har slutat nu.
Molly säger att det mest att det var skönt att få diagnoserna, men att hon också blev lite ledsen.
– Mamma har varit på många möten i skolan. Jag får ganska mycket hjälp, men behöver mer än jag får, säger Molly.
Nu är det matten som är svårast. I början fick Molly en extra resurs i skolan, men ju äldre hon blir, desto mer sporadisk blir den extra hjälpen. Därför betalar föräldrarna för privatlektioner med en pensionerad speciallärare efter skolan.
Idag vågar Molly säga i skolan att hon har dyslexi och hon brukar mötas av förståelse när hon säger att hon inte vill läsa högt inför klassen. I hennes klass går en kille som har svårare dyslexi och de två får ofta arbeta tillsammans. I början var det roligt för Molly att kunna hjälpa honom.
– Men det blir ibland mycket fokus på den killen och jag blir bortglömd, säger hon.
Mamma Therese berättar att hon och Mollys pappa väntade flera år innan de berättade för skolan att de anlitade en extralärare.
– Det största jobbet ska ju skolan göra och alla har ju inte möjlighet att göra detta. Så fort man som förälder visar att man kan hjälpa till är det lätt att skolan släpper på sitt ansvar. Jag och Mollys pappa är med i grupper på Facebook för att ställa frågor och få reda på hur andra gjort. Det är svårt att veta om man gör rätt eller inte och vilka rättigheter man har. Och det är klart det är tufft för Molly att behöva göra en massa extrauppgifter när hon hellre vill vara med kompisar, säger Therese Johansson.
När Zackarias ”Zacke” Bergström Brorsson gick i lågstadiet i Malmö fick de elever som var duktiga på läsning guldstjärnor och titta på tv-serien ”Det var en gång” som var Zackes favoritserie. Men för Zacke gick det långsamt att läsa och han fick aldrig titta på serien. I fyran fick han diagnosen dyslexi.
– Min mamma kämpade något extremt, till exempel för att jag skulle få en dator med rättstavningsprogram. En lärare sa att det inte var skolans problem utan ett hemmaproblem, men då sa min svensklärare emot, berättar Zacke.
Han har också fått höra att han är uppnosig, att han alltid ska ha sista ordet och att han har myror i brallorna. Det hände att han blev uppmanad att springa ett varv runt skolan. Zacke har också diagnoserna ADHD och autism typ 1.
Inför kompisar har Zacke inga problem att berätta att han har dyslexi, eftersom de flesta idag vet ungefär vad det innebär.
– Det enda som kan kännas lite halvjobbigt är när jag måste be lärare om extra hjälp, då kan jag känna mig lite ”needy” (behövande/krävande), säger han.
När Zacke var 13 år upptäckte han musiken. Han hittade digitala pianolektioner på Youtube och började öva på en liten synth som fanns hemma.
– Sedan tittade mamma och jag på en dokumentär om en kille som hette Elliot, som var med i en pianotävling. Vi ville veta vilken skola han gick på. Det visade sig vara Lilla akademien i Stockholm, och då sa jag ”där ska jag gå”.
När Zacke skulle börja gymnasiet åkte han till Lilla akademien i Stockholm och provspelade, och blev antagen. Grunden på utbildningen är spetsmusik, men den är också högskoleförberedande.
Zacke har flyttat 60 mil och bor inneboende hos en dam på Södermalm. För första gången trivs han i skolan. Han säger också att han kan läsa noter bättre än han kan läsa text. Dels för att det är ett annat sätt att tänka, men också för att han kopplar ihop noterna med glädje.
Att flytta hemifrån redan vid 16 är ett stort steg, men Zacke och hans föräldrar var överens om att det var bäst att han gick i en skola där han trivdes.
– Det här är det mest fantastiska som har hänt mig, säger han.
Både Molly och Zacke bor i större städer och har relativt snabbt fått sina diagnoser. Tyvärr är det inte lika lätt i andra delar av landet.
– Jag får samtal från i snitt tre till fem personer varje dag vilkas enda önskan är att få en dyslexiutredning, men sådana görs inte där de bor. När de har fått diagnosen är en del lättade och tacksamma, medan andra är lite ledsna. Sedan beror det också på skolan och hur mycket de hjälper till med stöd, hjälp och anpassning, säger Inger Rålenius, rådgivare på Dyslexiförbundet.
Nu har logopeder börjat titta på möjligheten att göra dyslexi- och dyskalkyliutredningar genom videosamtal. Det kanske kan vara till hjälp för dem som bor utanför storstadsområdena.
Text: Marja Beckman
Fakta/Dyslexidiagnos
• Enligt skollagen räcker det att skolan gör en kartläggning för att en elev med läs- och skrivsvårigheter ska ha rätt till stöd, hjälp och anpassning.
• Många föräldrar vill ändå göra en ordentlig dyslexiutredning för att barnet ska få den hjälp och motivation det behöver. Då vänder de sig till sin lokala husläkare och får en remiss till en logoped.
Logopeden gör en utredning som tar ungefär tre timmar. Det innefattar skrivtest och icke-verbala test.
• Möjligheten att få en diagnos påverkas av var i Sverige du bor. I Stockholm finns många dyslexilogopeder, medan andra delar av landet inte har någon alls. Den som bor i ”fel” område kan antingen tvingas gå till en privat logoped och betala dyra pengar eller be husläkaren skriva en länsöverskridande remiss. Det är inte ovanligt att familjer med barn som har läs- och skrivsvårigheter reser långt för att besöka en logopedmottagning. Kanske kan det ändras med möjligheten att göra en utredning via ett videosamtal.