Dyslexiförbundet har i många år uppvaktat Skolverket och föreslagit att vid de nationella proven i svenska så ska hjälpmedel tillåtas när läsförståelsedelen prövas.
Förbundet föreslår att avkodning och läsflyt ska testas separat och då ska naturligtvis inte hjälpmedel tillåtas. Däremot i läsförståelsedelen så ska eleverna få använda sina hjälpmedel för att få möjlighet att göra sig själva rättvisa.
Skolverkets anvisningar tillåter inte detta. Detta leder enligt förbundet till:
- Att provets utformning förfelar dess syfte – att mäta elevens kunskap och färdighet i alla delar i ämnet svenska.
- Att elever med dyslexi inte kan och får delta i provet i läsförståelse. Dålig avkodningsförmåga sätter käppar i hjulet för detta.
- Att elever med dyslexi känner sig kränkta i provsituationen och har rätt att delta i provet på sina egna villkor.
Skolverket har hänvisat att man stöder sig på läsforskningen vid provets utformning och i fråpgan om hjälpmedel. Vi har därför tillfrågat tolv läsforskare om deras inställning. Sju har svarat – ni finner svaren här bredvid. Tre har avstått av olika skäl och två har ej svarat alls.
Vad anser du om anpassning av nationella prov i svenska åk 3 och 6?
Christer Jacobson, Ph D, docent psyk, Lnu:
Jag anser att de nationella proven i svenska måste ses över. Elever med dyslexi och betydande avkodningssvårigheter bör få använda sina vanliga hjälpmedel även vid prov i läsförståelse.
Caroline Liberg, Ph D, prof ped UU:
Nationella prov bör pröva så många aspekter av läsförmågan som möjligt. Aspekter som oftast fokuseras i forskningen är avkodning och förståelse. När det gäller förståelse kan man vidare skilja mellan förståelse av berättande/narrativa texter och förståelse av faktatexter. Med andra ord är det åtminstone dessa tre aspekter (avkodning, narrativ textförståelse och faktatextförståelse) som bör prövas i tre separata prov.
Mats Myrberg, Ph D, Ex prof ped, SU:
Skolverket hänvisar i sitt ställningstagande att inte medge anpassning av NP åk3 och 6 för elever med dyslexidiagnos till forskning om läsning. Jag behöver veta vilka forskningsresultat som ligger bakom ett sådant ställningstagande. Jag är inte medveten om några studier som stödjer Skolverkets ståndpunkt. Generellt gäller att dyslexi är ett problem som yttrar sig i ordavkodningssvårigheter. Den sedan 1980-talet accepterade modellen av läsprocessen, “The simple view of reading” (Gough & Tunmer) skiljer avkodningsprocesser från förståelseprocesser (som de kommer till uttryck i hörförståelse). Kvarstående problem för de flesta barn med dyslexi efter grundläggande läs- och skrivinlärning är bristande läsflyt och läshastighet. Läsflyt och läshastighet mäts såvitt jag känner till inte i NP, vilket jag menar vore önskvärt. Självklart skall man särskilja dessa komponenter från förståelse i NP. Den lämpligaste vägen är att presentera NP-texterna såväl på papper som uppläst (jfr anpassningar för gravt synskadade elever) i provsituationen. Elever med dyslexi skall inte drabbas av sin långsammare läshastighet när man bedömer deras läsförståelse. Jag anser därför att det är självklart att anpassa NP så att elever med dyslexi inte felaktigt bedöms ha läsförståelseproblem.
Idor Svensson, Ph D, docent Psyk, Lnu:
Det är för mig helt självklart att elever med dyslexi måste få använda de stödfunktioner som finns för att kunna läsa och skriva. Inte skulle man låta en person med rollstol tvingas försöka gå för att det skall bli lika med de som kan gå!?
Jag har under många år arbetat och forskat runt alternativa verktyg (som det heter idag, förr var det ”kompensatoriska hjälpmedel”).
Att läsa och skriva innebär för mig att man har förmågan att ta till sig text (avkoda) och att förmedla text (skriva). De som har svårt med detta, antingen det handlar om fysiska eller kognitiva problem att göra det, skall naturligtvis få använda det stöd som finns. Det finns väl ingen lag på att man måste ta till sig text via att läsa med ögonen eller att förmedla text via händerna?
Att inte tillåta personer med dyslexi att få använda de alternativa verktyg som finns när bedömningar görs är att förvägra dem att delta i konkurrensen (om att få bra betyg för att senare kunna söka nya utbildningar) på samma villkor som alla andra som inte har läs- och skrivsvårigheter. Med andra ord detta handlar om demokrati och delaktighet på lika villkor/värde!
Peter af Trampe, Ph D, docent lingv. Ex SU:
Om man inte tillåter elever med dyslexi att kompensera för sin bristande avkodning kommer läsförståelsetestet att innebära att man till stor del mäter avkodning hos dessa elever, men i första hand läsförståelse hos elever utan dyslexi.
Barbro Westlund, Ph D, adjunkt, ISD, SU:
Det handlar inte om att ge elever med dyslexi bättre förutsättningar än andra elever. Det handlar istället om att begränsa de extra svårigheter dyslektiker har. Genom att tillåtas att använda kompensatoriska hjälpmedel får de samma möjligheter som andra elever att visa hur de förstår en text.
Ulrika Wolff, Ph D, docent, lektor ped, GU:
Läsförståelseuppgifterna i de Nationella proven sätter huvudsakligen två förmågor på prov, dels förmågan att avkoda text och dels förmågan att tolka innehållet. För att förstå arten av elevens eventuella svårigheter vore det därför rimligt att inte bara inkludera läsförståelsetest utan även ett ordavkodningstest.
Att avkoda text utgör för de flesta elever inte något hinder, utan det är att tolka och förstå texten som är utmaningen. De som av olika anledningar ändå är i behov av hjälpmedel för att kunna tillgodogöra sig texten bör naturligtvis få det. Det kan vid svårigheter att avkoda ord, som vid dyslexi, handla om att få texten uppläst eller om att få längre tid för att genomföra provet. Det kan också handla om att testet bjuds uppdelat vid flera tillfällen när det exempelvis gäller uppmärksamhetsproblem. Det bör då noteras i provet vilket hjälpmedel/stöd som har använts.
På så sätt kan alla få visa sin förmåga att tolka text och förstå dess djupare innebörd, utan att man för den skull bortser från att det kan finnas andra svårigheter förknippat med skriftspråket.
