De flesta föräldrar tar för givet att de egna barnen ska fungera som barn gör mest. Att de ska klara kraven och tempot i skolan. Men alla barn är inte lika och alla mår inte bra i skolan. Varje morgon kämpar många föräldrar med att väcka och övertala ledsna och uppgivna barn att komma upp och iväg till skolan. Varje kväll är det många som tröstar barn med ångest inför morgondagens skola. Föräldrar till barn som mår dåligt känner sig ofta både misslyckade och ensamma.
– Men vi är många som känner så. Det visade sig när vi ordnade demonstrationen mot att bidragen till resursskolorna skulle skäras ned. Då var det som att öppna dammluckorna, säger Jiang Millington.
Inför höstterminen för två år sedan förklarade Stockholms stad att resursskolorna skulle få minskade bidrag och att fler barn därmed skulle integreras i vanliga klasser. Många föräldrar reagerade med bestörtning. Skulle kampen för att få in barnen i en skola som fungerade ha varit förgäves? Skulle det som äntligen fungerade raseras? Några föräldrar bestämde sig för att arrangera en manifestation utanför Stadshuset i Stockholm. 350 personer kom dit för att protestera mot beslutet.
– Vi hittade varandra och det gav en enorm kraft. Efter bara några dagar var vi 500 engagerade personer, säger Jiang Millington.
Idag består nätverket av mer än 2 000 personer spridda över hela landet, från Haparanda till Lund. Jiang Millington menar att det inte spelar någon roll var man bor, problemen är de samma. Överallt finns barn som mår dåligt i skolan. Barn som inte klarar av att gå i en vanlig klass. Och det handlar om många barn. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är en vanlig bakomliggande orsak till att ett barn inte klarar av den vanliga skolmiljön. Enligt Christopher Gillberg, professor i barnpsykiatri, har ungefär tio procent av befolkningen en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av en grad som påverkar vardagen. Sannolikt är antalet elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ungefär detsamma över tid. Men i takt med att kraven i skolan har ökat, har dessa elever fått svårare att passa in. Förr fanns det kurator, psykolog och en palett av insatser för att stötta elever i behov. Kanske hade man inte alltid kunskap för att förstå vad det handlade om, men man hade i alla fall resurser, menar Jiang Millington.
– Idag är det tvärtom, kunskapen finns men inte resurserna. Jag tror att samhället har överraskats av att det är så många som behöver stöd. Det saknas en struktur för att möta behoven och därför blir många utan, säger hon.
Skolan skulle fungera mycket bättre om vi hade en mer flexibel inställning till lärandet, anser Jiang Millington. Det måste få vara okej att gå omkring i klassrummet när man lär sig, eller ha musik i hörlurarna eller keps på huvudet. Andra är så otroligt känsliga för ljud att de kanske aldrig kan gå i en vanlig skola och må bra. Låt dem då gå i en skola med en handfull klasskamrater. Visst är det exkluderande med särskilda undervisningsgrupper, men det är ännu mer exkluderande att inte passa in i klassen.
– Om det inte finns det utrymmet i skolan, då är det många som faller ur, säger Jiang Millington. Nätverket Barn i behov består av föräldrar och andra berörda. Det är ingen organisation med ordförande och styrelse. Jiang Millington förklarar att de som är engagerade ofta lever i en sådan situation att de inte kan åta sig ett uppdrag att sitta som ordförande eller liknande.
–Vi engagerar oss när vi kan. Ibland tillåter inte situationen att man gör något annat än är förälder. Barn i behov är snarast en aktionsgrupp. Beslutsvägarna är korta och de engagerade kan snabbt agera när något är fel. Det gör man bland annat genom demonstrationer och i dialoger med politiker och skola. Målet är att alla barn ska ges rätt förutsättningar att klara skolan.
Nätverket Barn i behov finns på barnibehov.se samt på sociala medier
Text: Eva Hedberg
