Tiden går – dyslexin består

Tiden går – dyslexin består

För fjorton dagar sedan föreläste jag i Tällberg för ett 40-tal förtroendevalda inom kommunal. Det var en fantastisk stämning. Många vittnade om sina egna svårigheter och en av dem tydligen för första gången. Jag drog mig då till minnes att jag varit där även 1995. Då var stämningen en helt annan.
Jag och vännen Ragnar Åkerström, bror till Fred Åkerström, kom dit kvällen innan. De två rektorerna hälsade oss välkomna, men de 150 lärarna tittade åt annat håll. Så tryckt var stämningen att jag under natten mådde riktigt dåligt, och jag är inte lättpåverkad med sådant.

Ragnar, som också har dyslexi och då var verksam i Dyslexiförbundet, inledde med att sjunga ett par av Bellmans visor. ”Ack du min moder” sjöng han vid den tiden bättre än brodern någonsin gjort. Sen inledde jag dagens fortbildning för lärarna, vars fasad var hårdare än Berlinmuren.
Framemot lunch hade stämningen lättat något. Efter lunch gick det till och med att locka fram ett och annat skratt och lite medkänsla inför det jag talade om. Sen blev Ragnar och jag skjutsade till stationen av de två rektorerna som satt och mös i framsätet.
– Ni ska veta, sa han som satt vid ratten, att samtliga lärare undertecknat en protestlista mot att ni skulle komma och prata om dyslexi, som enligt dem inte finns. Men nu …

Tåget gick sen till Eskilstuna där Ragnar och jag delade rum under natten. Ragnar blev urförkyld, fick lunginflammation och åkte till Stockholm, medan jag föreläste för 200 lärare i högskolans lokaler. Där var stämningen en helt annan.
De var vetgiriga från början och ställde frågor. Arrangörerna med Christina Norsted i spetsen förklarade att kommunen ville satsa på lärarnas kompetens. De understödde också bildandet av en lokalförening av Dyslexiförbundet FMLS.
Två år senare utsåg vi Eskilstuna till mönsterkommun. Ett föredöme för andra kommuner. Det var under samma tid som den landsomfattande Dyslexikampanjen var i full gång, den som Elisabet Reslegård initierade. Det var också i samband med det att kung Carl XVI Gustaf för första gången talade om sin dyslexi.
Sen har tiden gått som tåget. För en vecka sedan var jag åter i Eskilstuna. Jag fick förmånen att medverka vid lokalföreningens 20-års jubileum. Oj vad tiden går.

Mycket har hänt till det bättre under dessa år. Men fortfarande är det som vår ordförande Bengt-Erik Johansson sa i samband med att Prins Carl Philips invigde hearingen den 9 mars, ”Det är ett lotteri. Elevens framtid hänger på vilken skola och vilken lärare hen får.” Och lärarutbildningarnas så kallade frihet, att inte behöva utbilda lärarna i hur barn lär sig läsa och skriva och i hur läs- och skrivsvårigheter/dyslexi påverkar deras förmåga att göra det, består.

Det är en skam för ett utvecklat samhälle att ha det så.
Heder åt de två rektorerna som redan 1995 arrangerade den obligatoriska fortbildningen för alla sina lärare!

Torbjörn Lundgren

Annonser