– Det är skönt att det finns så mycket hjälp att få idag, säger han. Det har hänt mycket sedan jag själv gick i skolan. Men det finns mycket mer att göra.
Under besöket fick prinsen olika hjälpmedel demonstrerade för sig. Det var trettonåriga Stephani Melander som visade hur hon använder tekniken för att klara skolan. Prinsen frågade henne hur klasskamraterna reagerar när hon får använda dator på lektionen. Stephani berättade att de ibland tycker att det är lite orättvist. Men samtidigt är de förstående, de vet att utan stöd får Stephani svårt att klara skolarbetet.
– Jag är nog själv lite avundsjuk på dina hjälpmedel, säger prinsen leende till Stephani. Tänk om det hade funnits när jag gick i skolan.
Prinsen är trots det nöjd med hjälpen han fick under sin egen skolgång. Gymnasiet gick han på internatskolan Lundsberg och där fanns en speciallärare med särskild kompetens inom dyslexi. Prinsen fick bland annat öva läshastighet och stavning.
–Det fanns en förståelse för dyslexi och det är viktigt. Jag tror att Lundsberg låg långt fram när det gällde kunskap om dyslexi.
Prinsen har flera utbildningar i bagaget, bland annat har han läst till lantmästare på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.
–Där var vi ett lite gäng med dyslexi och som fick extra hjälp, säger han. Att få redovisa muntligt och få längre tid på proven är en enorm hjälp. Som dyslektiker behöver man gott om tid, annars är det lätt att allt låser sig.
Under tidigare år kände prinsen sig ofta ensam om sina svårigheter. Inte många av skolkamraterna hade dyslexi, det var i varje fall inget det pratades om.
–Men senare har det visat sig att både den ene och den andre har dyslexi, säger prins Carl Philip. Det är något speciellt, man känner en samhörighet med andra som har dyslexi.
Text: Eva Hedberg
Bild: Göran Segeholm
