Idag har Olof Wretling visat för världen att han kan berätta. Hans karaktäristiska västerbottniska hörs ofta i både radio, på tv och på scenen. Han slog igenom i programmet Mammas nya kille i P3 och är en del av humorgruppen Klungan. I flera år gjorde han också uppskattade avsnitt av Vinter i P1. Avsnittet som sändes på nyårsafton 2015 hette Diagnoserna i mitt liv.
Det avsnittet kom till för att han, inför sin 40-årsdag i januari samma år, begärde ut alla sina sjukhusjournaler. Han väntade sig några A4 men istället började stora vadderade kuvert dimpa ner i hans brevlåda.
Sin första diagnos fick Olof som sexåring. ”På latin heter den vere in novercae Liviae. Och betyder spring i benen”, berättar han i programmet. Diagnosen dyslexi fick han i tonåren, men själv säger han hellre att han har ”hoppande bokstäver”.
– I min värld, där jag befann mig, hette det att jag hade bråttom, att jag slarvade och hoppade över saker. Jag var egentligen inte så intresserad av om jag skrev b och d åt rätt håll. För mig var det mer frustrerande att mina historier och mitt berättande inte blev sedda utifrån vad de var, säger Olof när vi, mitt i den värsta coronapandemin, talas vid via FaceTime.
Till följd av viruset har Olof tvingats ställa in några ”företagsgig” med föreställningen Diagnoserna i mitt liv, men turligt nog hade han just avslutat turnéer med Mammas nya kille och Klungan. Och radiouppdragen kan han göra som vanligt.
Vi backar tillbaka till Olofs skoltid. Han tycker att lärarna på den tiden var alltför fixerade vid att texterna skulle vara rättstavade. Samtidigt tillägger han att han själv kommer från ett lärarhem.
– Min pappa var lektor på Lärarhögskolan och mamman var biblioteksassistent, så jag fäktar inte och slår mot lärare, men på den tiden visste man inte hur man skulle ta hand om elever med olikheter, säger han.
Olofs fantasifulla uppsatser var fulla av röda markeringar, som en prickig korv. En gång i veckan måste han resa sig mitt under lektionen och gå till specialfröken Ulla. Även om han och Ulla hade roligt tillsammans skämdes han. Känslan av att inte passa in var nära att döda hans berättarglädje.
Hans betyg i svenska och engelska var ”extremt dåliga”, men betygen var inte så viktiga för Olof Wretling när han gick i skolan. Han skulle nämligen bli höjdhoppare och var bland de bästa i landet.
En familjetragedi förändrade allt. Olofs pappa blev sjuk och dog i cancer. Då orkade han inte längre träna på elitnivå. I ett år bar han på en undanträngd sorg. Det var en läkares oväntade råd som hjälpte honom vidare.
– Läkaren har skrivandet som metodik. Hon skrev inte ut en pillerburk eller samtalsterapi utan gav mig i uppgift att skriva ett brev till min döda pappa. Det var en riktig fullträff utifrån vem jag är, eftersom skrivandet hjälpte mig att komma i kontakt med mina känslor. Jag hade haft dåligt självförtroende för att jag inte kunde stava rätt och sätta kommatecknen rätt, men det var bra att få ner känslorna på ett papper. För varje ord om sorg är det lättare att förlika sig med den, berättar han.
Det är nog idrottaren i honom som gör en liknelse mellan skrivande och ishockey.
– Inför Hockey-VM försöker tränarna rekrytera de NHL-killar som har åkt ut tidigt. Då svarar de att de inte är i form: ”Det går inte, för jag har inte haft istid på några veckor”. Så är det för mig med skrivandet. Om jag inte skriver dagligen, om jag inte har någon skrivtid, är det en stor tröskel att tränga in i skrivandet igen. När jag är i språket och skrivandet kan jag nästan se de hoppande bokstäverna som en möjlighet. Ibland förvånar jag mig själv med att få till fina poetiska kopplingar. Tack för den, det där var ju råsnyggt, säger jag då.
När han gick i skolan fanns inte de rättstavningsprogram som idag är till stor hjälp för många som har dyslexi. Det var först i tidiga tjugoårsåldern, när han gick en manuskurs, som han för första gången fick tillgång till ett rättstavningsprogram. Det gjorde hans texter mer läsliga för andra. Samtidigt har han en anarkistisk syn på språket. Det viktiga är inte att stava rätt.
– Språk kan vara så otroligt rikt på alla sätt. Nu har jag jobbat med språket i snart tjugo år.
Det är samma sak med läsandet.
– I och med att jag har det här yrket får jag ofta frågan om jag kan läsa in en bok. Hittills har jag varit tveksam, det är ett efterskalv av dåligt självförtroende från högläsningen i skolan då jag hittade på egna ord och tänkte att jag nog hade missuppfattat boken, berättar han.
Men nu har han till slut tackat ja till att läsa in Annika Norlins novellsamling Allt du inte ser.
– Det är jättestort. Hade någon sagt till mig i högstadiet att jag skulle läsa in en talbok hade jag inte trott dem!
För att få flyt i läsandet läste Olof boken flera gånger, en gång högt för sig själv. Han berättar att han ofta gör så: Läser mejl och andra texter fyra-fem gånger för att vara säker på att han inte har missat något.
– Men i dessa sms-tider, är det ändå ganska skönt att alla skriver slarviga sms. Där finns inte riktigt stoltheten i att skriva rätt: ”Hej, komma, ska vi ta en lunch, frågetecken”. Det räcker att skriva ”lunch” utan frågetecken.
Olof Wretling önskar att skolan fokuserar mer på berättarteknik och mindre på rättstavning.
– Varför inte ta kontakt med den lokala teatergruppen och låta skådespelare läsa elevernas texter?
Det är häftigt att höra sina texter upplästa utan att se stavfelen, säger han.
Han har mött föräldrar och barn som kämpat mycket, först för att få diagnoser, och sedan för att få den hjälp de behöver.
– En diagnos är inte vatten värd om man inte vet vad man ska göra med den, säger han.
Text: Marja Beckman
