När skolan blir för mycket

När skolan blir för mycket
Varje morgon vaknar tusentals elever med olust och magont. De flesta tvingar sig iväg till skolan ändå. Men ett okänt antal unga förmår inte – för dem är skolångesten allt för stark.

Många elever uteblir från skolan. En del skolkar och hänger med kompisar istället. Andra blir så kallade ”hemmasittare”. Det är elever som mår för dåligt för att ens orka lämna hemmet. Orsaken är en ohållbar skolsituation, som i sin tur kan bero på dåliga kamratrelationer, dåliga relationer till de vuxna på skolan eller på en omöjlig lärmiljö. Många av eleverna har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som skolan inte lyckas ta hänsyn till. För en del kan läs-, skriv- och räknesvårigheter också bidra till att skolan blir allt för svår. Problemen börjar många gånger i mellanstadiet, då prestationskraven från skolan ökar samtidigt som det sociala samspelet med andra elever blir mer komplicerat. På högstadiet verkar andelen hemmasittare vara som störst.

Idag finns ett antal svenska aktörer som arbetar med att skapa förutsättningar för eleverna att återvända till skolan. De kontaktas oftast när föräldrar, skola, ungdomspsykiatrin och socialförvaltning tömt ut sina resurser utan att lyckas. En av aktörerna är Magelungen där Ia Sundberg Lax och Robert Elfström arbetar. De möter ungdomar som isolerar sig hemma eftersom alternativet är allt för smärtsamt. Dessa unga har ångest och är nedstämda eller deprimerade.
– De stannar inte hemma för att de är lata, utan för att skydda sig själva. Egentligen vill de inget hellre än att vara som alla andra, gå till skolan och göra bra ifrån sig, men förutsättningarna för att de ska lyckas saknas, säger Ia Sundberg Lax.

Hela familjen drabbas när en ungdom inte klarar av att gå till skolan. Som förälder tänker man ”hur svårt kan det vara att få iväg sin unge till skolan?”,frustrationen växer och det blir tjat, gnat och bråk. Till slut kan det vara så illa att i princip allt handlar om barnets skolfrånvaro. Den usla stämningen och de ständiga konflikterna påverkar alla i familjen, även syskon och närstående. I värsta fall abdikerar föräldrarna från sin roll, de orkar helt enkelt inte längre. Ungdomen kan då dra sig undan och en snabbt nedåtgående spiral startar: de äter dåligt, vänder på dygnet, rör inte på sig och får inget dagsljus, och blir bara tröttare och ledsnare.

Många av dessa ungdomar lever sina liv på internet. Spel och surfande blir både tidsfördriv och dämpar ångesten. Robert Elfström menar att det inte bara är dåligt. På internet får de en chans att utveckla andra områden än skolans, till exempel dataspel och programmering. Och så knyter de kontakter med andra i samma situation.
– På gott och ont. De peppar varandra, men kan också förstärka varandras negativa beteenden. En hel del kontakter är internationella, många blir därför bra på att prata engelska och det är ju alltid bra, säger han.

Aktörerna som arbetar med hemmasittare har samma mål, men går tillväga på lite olika sätt. Magelungens metod består av tre steg: kartläggning, behandling och vidmakthållande. När Ia Sundberg Lax och Robert Elfström får ett nytt uppdrag från barn- och ungdomspsykiatrin eller socialförvaltningen börjar de med att ta reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar i skolan. De samtalar med föräldrar och pedagoger, och kämpar hårt för att ungdomarna ska våga träffa dem.
– Ungdomarna är till en början inte intresserade av kontakten med oss. Åtskilliga gånger har vi mötts av stängda dörrar. Åtskilliga gånger har vi suttit på golvet på andra sidan dörren och försökt nå fram, säger Ia Sundberg Lax.

Ungdomarna är vana att vuxna bara tjatar om att de måste tillbaka till skolan. Men det vet de redan och tjatet väcker bara mer ångest. Det tar ett tag innan de förstår att Ia Sundberg Lax och Robert Elfström kommer med något nytt.
–De börjar lyssna när de förstår att vi begriper varför de vill stanna hemma. I våra samtal bekräftar vi att de varit med om något fruktansvärt jobbigt. Vi betonar att vi ska arbeta tillsammans för att hitta ett nytt sätt att komma tillbaka till skolan.

Ia Sundberg Lax och Robert Elfström skulle mycket hellre arbeta med förebyggande insatser, eller åtminstone komma in i ett tidigt skede så att problemet inte hunnit befästas. Idag pågår insatserna i genomsnitt ett år. 90 till 95% av eleverna kommer tillbaka till någon form av anpassad undervisning. I stort sett alla mår bättre efter behandlingen, de har mindre ångest och depression, berättar Ia Sundberg Lax.
– Tidigare insatser skulle betyda kortare behandlingstid. Helst vill vi att våra tjänster inte alls ska behövas, men dit är det fortfarande långt, säger Robert Elfström.

Text: Eva Hedberg


Flera aktörer hjälper hemmasittare

Magelungen, Learnox, Oneeighty (Statsmissionen) och Tillbaka till skolan (Nyckelmetoden) är alla verksamheter som syftar till att hjälpa elever i grund- och gymnasieskolan tillbaka till utbildning och ett socialt sammanhang. Runt om i landet pågår dessutom en mängt olika lokala projekt med samma mål, att få barnen tillbaka till skolan. Metoderna och fokus kan variera. Learnox ger en-till-en undervisning via en egen lärplattform. Gemensamt för alla metoder är en grundläggande kartläggning och individuell plan för hur elevens väg tillbaka till skolan ska se ut.

Sommarkollo4me är en sommarverksamhet för hemmasittande barn som ofta lever isolerade i ett utanförskap.

Prestationsprinsen, och nätverket Professionella i samverkan för hemmasittare, ordnar föreläsningar och sprider kunskap. Kung över livet är en organisation som sprider kunskap och stöttar föräldrar till barn med neuropsykiatriska svårigheter. Föräldranätverket Barn i behov samlar föräldrar som kämpar för att deras barn och unga ska få en fungerande skolgång.

Annonser