Med dyslexin kom kreativiteten

I Mandelmanns gård gör vi det vi ändå skulle göra, allt som ligger oss varmt om hjärtat. Programmet speglar oss som vi är, säger Marie Mandelmann. Foto: TV4
Du känner säkert igen henne från Mandelmanns gård i TV4. Varm, glad och alltid sysselsatt. Marie Mandelmann är konstnär. Och för henne är gården en plats för skapande och kreativitet.

– Dyslexin gjorde mig kreativ eftersom jag tvingades hitta mina egna vägar, säger hon.  

 

Marie Mandelmann och hennes man Gustav Mandelmann har under flera år synts i programmet Mandelmanns gård på TV4. Programmen spelas in i vardagen på deras egen gård Djupadal, som ligger i Skåne. De har djur och odlingar, och försöker vara både ekologiska och självhushållande. Programserien uppskattas av många. Och ifjol fick den TV-kristallen för årets livsstilsprogram.

Marie Mandelmann känner sig mer som konstnär än som bonde. För henne är Djupadal framförallt en plats där hon får leva ut sin kreativitet och skaparlust. Samtidigt trivs hon med det jordnära livet. Hon tycker om att plocka bär och svamp, odla grönsaker och förädla det som kommer från naturen.

 

Själv säger Marie Mandelmann att hon hade inlärningsproblem i skolan. Det var mest läsning och skrivning som var svårt. Så fort det var svensklektion, fick hon gå till ”kliniken” för att traggla stavning. När hon var där missade hon det som lärdes ut i klassrummet. Därför fick hon aldrig lära sig grunderna i grammatiken.

– Hela lågstadiet var förfärligt eftersom det inte fanns någon förståelse om att dyslexi inte har med intelligens att göra. Vi som gick där på ”kliniken” var dumförklarade och fick dåligt självförtroende, säger hon. 

Någon diagnos fick hon aldrig. Det fick däremot hennes bror som hade större svårigheter med dyslexin. Han fick mer hjälp i skolan och Marie Mandelmann tänker att hon kanske blev annorlunda bemött eftersom hon var tjej. Men hon hade nog ändå lite lättare för sig, eftersom hon kunde lära genom att lyssna på läraren.

– Jag hittade bra strategier. Förutom att lyssna jobbade jag mycket med bilder i huvudet. Jag lärde mig hur ord så ut, och ju fler ord jag kände igen desto snabbare kunde jag läsa. Men det blev svårt när jag skulle läsa om ämnen jag inte kände till. Engelskan var också svår, även om jag kunde göra mig förstådd.

 

Någon annan hjälp än ”kliniken” fick Marie Mandelmann inte i grundskolan. Men hon hade gett sig sjutton på att komma in på det estetiska programmet på Södra Latins gymnasium i Stockholm. Intagningspoängen var höga, berättar hon. Och hon fick kämpa hårt för att få de betyg hon behövde för att bli antagen. 

– På den skolan gick nog inga andra barn med dyslexi. Konkurrensen var stenhård. Men tack och lov fanns det en lärare i engelska som såg hur jag slet. Han tog tag i mig, peppade och gav mig extra stöd, säger Marie Mandelmann.

Sen minns hon ett speciellt tillfälle i tvåan. De hade haft en övning i litterärt skrivande. Hennes lärare lyfte fram hennes text för att den var så bra, trots att den hade många stavfel och inte den bästa grammatiken.

– Men den var bra på ett annat plan. Den hade något annat. Ett innehåll bakom orden och grammatiken, säger hon.

– Det betydde mycket för mig.

 

Marie Mandelmann förklarar att hon än idag har problem med grammatiken. Men det betyder inte att hon har svårt för att uttrycka sig med ord. Tvärtom. Hon har tagit tillbaka språket. Och tillsammans med sin man Gustav Mandelmann har hon skrivit flera böcker om mat och självhushållning.

– Den om självhushållning blev nominerad till Augustpriset. Det var väldigt roligt att få vara med i ett sådant sammanhang, säger hon.

 

Själva författandet går till så att Gustav Mandelmann skriver det mesta. Sen läser Marie Mandelmann, och ändrar och rättar.

– Gustav har grammatiken, men jag har taktkänslan. Sen får vi en redaktör från förlaget som hjälper till. Förläggaren sa förresten att många kreativa författare har dyslexi, säger hon.

Den språkliga taktkänslan tror Marie Mandelman att hon fått för att hon läser så mycket. Det har hon gjort sedan tonåren. Gärna poesi för att det inte är så långa texter. Göran Tunström, danska Pia Tafdrup och Athena Farrokhzad... Ja, det finns många poeter som hon uppskattar.

– I poesin kan några få ord och meningar få betydelse, med flera bottnar, säger hon.

 

I vardagen tänker Marie Mandelmann sällan på sin dyslexi. Men det händer att den ändå blir till besvär. Framförallt när hon ska skriva korta inlägg på Instagram, där Mandelmanns har många följare. Hon brukar dubbelkolla det hon skriver för att det ska bli rätt. Men ibland blir det ändå fel och då kommer språkpoliserna fram och kommenterar.

– Jag är inte självsäker på det språkliga området och det händer att jag blir ledsen. Jag tänker att ”om du bara visste hur mycket energi det tar för mig att skriva den här korta texten”. Alla har sitt bagage och jag tycker att vi alla ska ha rätt att utrycka oss utan att bli tillrättavisade.

Men för det mesta ser Marie Mandelmann positivt på dyslexin.

– Den är ändå en tillgång eftersom den hjälper mig hitta kreativa och annorlunda lösningar, säger hon.

– För mig är det självklart att syssla med konst och skapande, med matlagning, målning, keramik, skulptur och att göra trädgård, säger Marie Mandelmann.

 

Text: Ester Hedberg Bilder: TV4

 

Ämnen: