Vad handlar det om?
• Maxi Svensson är en uppskattad konstnär
• Han går sista året på gymnasiet
• Han har både dyslexi och dyskalkyli
• I våras fick han betyget D i bild
Maxi bor med sina föräldrar och en bror i Tyresö utanför Stockholm. Han heter egentligen Maximiliam och är 17 år gammal. Han har precis börjat sista året på gymnasiet och är en ganska vanlig kille som gillar att hänga med sina kompisar och göra vanliga tonårsgrejer.
Men han är också ovanlig. Dels för att han redan är en hyllad konstnär, dels för att han är så målmedveten. Han var bara åtta år när han bestämde sig för att bli konstnär. Då hade han målat så länge kan kunde minnas, men liksom inte på allvar. Hans kompisar spelade fotboll och hockey efter skolan, men det var ingenting för Maxi. Han ville hellre måla.
– Jag visste redan då att det fanns konstnärer som försörjde sig på att måla tavlor. Jag frågade pappa hur man skulle göra för att bli konstnär. Han sa ”måla på bara” och det har jag gjort, säger Maxi.
Själv hävdar han att han som litet barn inte var särskilt bra på att måla, inte bättre än andra barn. Men genom att lägga ner många timmar har han utvecklat sitt målande.
– Jag tror nog att dyslexin och dyskalkylin har förstärkt mitt målande. Konsten är liksom den enklaste vägen för mig eftersom jag varken är bra på siffror eller att skriva rätt, säger han.
Det var i årskurs tre som Maxi fick sin dyslexidiagnos. I förskoleåldern hade han sett fram mot att få börja skolan, men skolan blev snart jobbig. Han hade svårt med koncentrationen och gillade inte att läsa. Under ett kvartsamtal berättade läraren för mamman att hon trodde att Maxi hade dyslexi. Maxi minns bara vagt hur det var när han gick igenom sin utredning.
– Jag minns mest att jag satt i ett rum och att där fanns en massa färger och former, säger han.
Efter diagnosen fick Maxi inlästa texter och började använda rättstavningsprogram. Lite senare blev Maxis räknesvårigheter tydliga och han fick även göra en dyskalkyliutredning.
– I klassen var vi några elever med speciella behov och vi fick gå i väg för att få extra hjälp. Vi fick bland annat intensivträna och det var bra, säger han.
Inför högstadiet bytte Maxi skola. Han fick visserligen extra stöd i sjuan och åttan, men hamnade trots det på efterkälken. I nian fick han gå i en speciell klass med en jättebra lärare. Nu går han sista året på Internationella Engelska Gymnasiet. Han berättar att han inte får särskilt mycket stöd och anpassningar. Det han får är förlängd tid på proven. Han drömmer om att få upplästa prov och att få sitta i ett lugnare rum när det är prov.
– Det går, men det är svårt. Och jag har verkligen inte de betyg jag skulle vilja ha och som jag skulle kunna få om jag fick mer stöd, säger han.
Matten har han gett upp och har valt att läsa samhällskunskap i stället. I specialklassen i nian fick han bra hjälp med matten men då tog han igen sjuans matematik. På gymnasiet kastades han in i gymnasiematten och den var för avancerad.
– Det enda som känns enkelt med matematiken är geometrin, för där kan jag liksom se hur det ska vara, säger han.
Maxi tror inte att lärarna han möter riktigt förstår hur det är att ha dyslexi och dyskalkyli. Han får samma uppgifter som alla andra. Och när han ber om hjälp försöker lärarna förklara men han tycker ändå att det ofta är svårt att förstå.
– Då ger jag upp och gör mitt eget i stället. Det gäller även i bild trots att jag är konstnär. Jag har fått A på mitt fysiska arbete, men bara D i betyg eftersom jag inte uppfyller alla kriterier. De vill att jag ska skriva om min process både innan och efter, men jag har ju allt i huvudet. Det här tar bara en massa energi från mig som har dyslexi.
Men Maxi är inte särskilt orolig. Snart är han klar med skolan och han tror inte att betygen kommer att vara avgörande för hans del.
– Jag vill plugga vidare inom konsten. Drömmen är att komma in på Royal School of Art i London eller någon liknande och då är inte betygen så viktiga. Där gäller främst arbetsprover.
Och arbetsprover har han gott om. Maxi målar i stort sett varje dag, när han är ledig kan det bli sex eller sju timmar. Och när han går i skolan blir det ofta ett par timmar på kvällen. Han har redan sålt flera tavlor och illustrerat böcker.
Ibland blir han trött på målandet och då tar han en paus. Men det blir aldrig långvarigt eftersom han tycker att det bästa sättet är att ta sig igenom en nedgång är att måla.
– När jag målar blir jag lugn, min ångest sätts på paus. Målandet är mitt ”happy place”, säger han.
Text och bild: Ester Hedberg
Läs också artikeln ”Med dyslexin kom kreativiteten”.
