Man kan läsa på olika sätt. Man kan läsa med ögon, öron och fingrar. Man kan även läsa tyst för sig själv, eller som jag föredrar, ha en talbok och pappersbok i handen och följa med i texten. Någon annan kanske tycker bäst om att bara läsa en talbok.
Så hur vi läser är lite olika, beroende på vem vi är och vad vi läser. Läser jag en faktabok vill jag absolut ha pappersboken i handen och talboken i öronen. Läser jag deckare räcker det med att läsa talboken med öronen. Det är mycket viktigt att vi säger att vi läser talböcker. För det är mitt sätt att läsa.
När man läser en talbok läser man skriven text. Lyssnar man på radio så lyssnar man på tal, inte skriven text.
Så därför blir det mycket konstigt om man pratar om att man lyssnar på en talbok eller säger att man “lyssningsläser”.
Skillnad på talbok och radio
Jag lyssnar inte på talböcker. Jag läser talböcker! Däremot händer det att jag lyssnar på radio. Då händer någonting annat inuti mitt huvud, ett mer passivt lyssnande.
Att läsa en talbok är mer aktivt läsande, på samma sätt som att det finns väldigt många personer som faktiskt läser pappersböcker med ögonen, eller punktskriftsböcker med fingrarna.
Ett annat sätt att läsa, som också är väldigt trevligt, är att läsa gemensamt. Det innebär att någon läser för dig eller att du läser tillsammans med någon.
Högläsning – inte bara för barn
När vi tänker på högläsning tänker vi oftast på barn.
Vi läser högt för ett litet barn som själv inte kan läsa. Jag tycker att högläsning mycket väl även kan vara för äldre barn och vuxna. Jag älskar till exempel när min man läser högt för mig ur en bok eller tidning. Efteråt kan vi prata om vad vi har läst och då har vi fått en gemensam läsupplevelse som också har blivit lärande.
Jag minns de lektioner som jag älskade mest i skolan. Det var när läraren läste ur en högläsningsbok. Vi elever satt där och lyssnade och en del satt även och ritade. Det var helt underbart, man längtade till de lektionerna. Jag minns fortfarande en bok som min lärare läste högt för oss: Sotarpojken av Lisa Tetzner.
Att läsa tillsammans ger ju också en upplevelse av att uppleva något tillsammans, som man sedan kan diskutera och minnas och ha ett gemensamt fint minne av. Även detta, att många träffas i bokcirklar, är ju en form av gemensamhetsläsning.
Högläsning ger gemenskap. På en del vårdboenden läser personalen högt för dem som är sjuka eller äldre. Jag tycker att vi oftare borde träffas och läsa högt för varandra. Istället för att gå på bio tillsammans skulle vi kunna träffas och läsa en bok tillsammans! Sedan kan vi diskutera innehållet och få en gemensam läsupplevelse. Och kom ihåg då att du kan läsa boken på olika sätt, med öron, ögon eller fingrar.
Inger Rålenius
Vice ordförande i Dyslexiförbundet
inger.ralenius@dyslexi.org
Denna text var ledare i Läs & Skriv nummer 2, 2025.