Vad handlar det om?
Det kom ett mail från en speciallärare:
”Jag har en elev som har svår dyslexi. Han har nu skapat sin första text och vill gärna nå ut till andra med svår dyslexi. Hoppas ni vill publicera hans text. Mvh Jeanette Wikander speciallärare”
Visst vill vi det. Här är Gabbes krönika!
Jag kan inte läsa och skriva. Jag har alltid känt att jag har dyslexi. Min brossa hade lätt dyslexi. Mina föräldrar sa att det var rätt vanligt med dyslexi i vår släkt. Men det är rätt sorgligt att jag fick den värsta sorten.
Det är jobbigt med dyslexi för man får alltid gå undan för att göra andra saker när dom andra ska läsa och skriva i skolan. Det är jobbigt att hänga med på lektionerna för det är många nya och konstiga ord.
När jag använder det jag kan eller gör något och rör mig så lär jag mig lättare. Jag kom på det när jag skulle lyssna på en text på engelska och hade en fotboll vid fötterna. Jag höll på att leka med bollen samtidigt som jag lyssnade och då förstod jag mer. Vissa lärare kanske säger att man inte får ha en fotboll för att det stör andra. Men jag tycker att det är viktigt att man får känna sig smart när man har dyslexi och man lär sig mer om man har roligt samtidigt.
Vissa lärare hjälper mig bra. Dom läser uppgifter och sånt. Dom gör så jag fattar. Ofta vill jag inte göra nåt på lektionerna för jag är rädd att göra fel. När jag gör fel så blir jag röd som en tomat i mitt ansikte. Jag har alltid varit rädd för att göra fel. Både hemma och i skolan. Men jag vet inte varför. Jag vill att andra som är rädda försöker och försöker men själv är jag för rädd.
Men sluta aldrig tro på dig själv. Gör inte mitt misstag. Jag tror aldrig på mig själv. Det är jobbigt att alltid ligga på botten. Livet är en berg och dalbana och jag hoppas att jag snart kommer upp på toppen.
Gabbe
Gabriel Cehlin Svensson, åk 7 på Hasslarödsskolan i Osby
