Vad handlar det om?
• Emmalill Frank har dyslexi och bor på Öland.
• I denna artikel berättar hon bland annat om hur hon blev illustratör och barnboksförfattare.
Emmalill Frank är barnboksförfattare och illustratör och har medverkat i sammanlagt 42 böcker. När hon är ute på författarbesök i skolor pratar hon ofta om att hon har dyslexi.
– Det underlättar för mig för att folk vet att jag har dyslexi, då kanske de tänker till, och vet att det inte alltid är så lätt för mig att få information i form av text, säger hon.
Hemma hos Emmalill Frank på Öland är det fullt ös. Hunden Lutuss fick nyligen hela tretton valpar. På grund av hundarna har hon inte hunnit lägga så mycket tid på den nystartade lokalföreningen för Dyslexiförbundet i Kalmar.
Emmalill Frank växte upp i Grimslöv, en mindre ort utanför Växjö. Hon är näst äldst i en skara på sex syskon. Pappa var lärare, så det fanns vissa inlärda förväntningar på att klara skolan.
– Jag trodde att jag var dum i huvudet, för det var så lärarna hade framställt det. Jag jämförde mig med mina klasskamrater.
Några av hennes syskon och kusiner har också dyslexi. De som är yngre än hon fick mer hjälp i skolan. Emmalill betonar att det inte var av illvilja från föräldrarnas och lärarnas sida utan att de helt enkelt lärt sig mer när syskonens svårigheter upptäcktes.
– När väl pappa och farmor och farfar fick upp ögonen, blev det deras mission att alla vi med dyslexi skulle klara skolan, säger hon.
Mellanstadiet var tufft. Lärarens negativa attityd mot henne smittade av sig på klasskamraterna.
– När jag började högstadiet sen var jag först jätteglad att vår klass splittrades, men hamnade ganska snabbt tillbaka i samma situation igen. Jag kände mig trög i jämförelse med mina kompisar.
Hon ville gå till skolan för att träffa sina kompisar, men själva skolarbetet var kämpigt och högstadietiden blev “kalabalik” som hon säger. Betygen var “obefintliga”.
I det övriga livet hände det bra saker. Hon träffade Mikael, som fortfarande är mannen i hennes liv. Efter grundskolan påbörjade hon ett par olika gymnasieprogram där hon skulle få möjlighet att praktisera och läsa upp betygen, men hon hade svårt att hitta rätt.
Så blev hon gravid. Angelin föddes en månad innan hon fyllde arton.
– När jag gick hemma med henne och funderade på vad jag ville göra, kom jag på att jag är ju kreativ. Då tänkte jag att jag kan söka mediaprogrammet.
Jag kommer inte ihåg hur jag kom in, det var i alla fall chockerande! Men sedan insåg jag att det var ganska tufft att vara två år äldre än klasskamraterna och att ha barn.
Gymnasiet låg i Växjö och Emmalill bodde långt ute på landet. Hon hade inget körkort. En strejk bland bussförare gjorde det omöjligt att ta sig iväg och lämna sitt barn på förskolan innan skolan började.
Emmalill kämpade på med de uppgifter hon kunde göra på distans.
– Vi fick en skoluppgift då vi skulle göra reklam åt företag. Jag och en tjej fick SOS Alarm. Jag tog bilder hemma på Angelin, när hon sträckte sig efter en gryta på spisen, och sådana grejer.
– Sedan fick vi betyg. Min kompis som inte hade gjort någonting fick MVG medan jag bara fick VG för att jag inte hade varit på plats. Då insåg jag att det här inte kommer att gå.
Hon hoppade av skolan och började jobba, sådana jobb som hon kunde få som ung och outbildad. Hon arbetade bland annat försäkringssäljare hos Trygg Hansa och på McDonalds. Så småningom föddes andra dottern, Natali.
Äldsta dottern Angelin hade också läs- och skrivsvårigheter och fick en dyslexiutredning i tredje klass. Då passade även Emmalill på att göra en utredning. Hon var 27 år när hon slutligen fick papper på att hon hade dyslexi. Det var en lättnad, en bekräftelse på att hon inte var dum i huvudet.
Vid det laget hade hon också fått en annan diagnos. Emmalill Frank har en bindvävssjukdom som innebär ledsmärtor och problem med händerna. Idag har hon gjort 21 handoperationer och har numera bara fyra fingrar på ena handen.
För att skingra tankarna under sjukskrivningarna gjorde hon två saker: Hon skaffade hund för att få en anledning att komma upp på morgnarna, och hon började måla och teckna.
– Jag målade mycket färgglatt, för jag ville inte att det skulle vara mörkt, jag ville att det skulle göra mig glad även om jag var väldigt deprimerad. Bilderna samlades på hög hemma. Min svägerska målade också jättemycket och var mammaledig. Jag sa: Vi kanske skulle göra något med alla de här bilderna, för skojs skull!
De bestämde sig för att ha en utställning i en lada på gården.
– Vi gjorde ett inlägg på Facebook och satte upp en lapp i affären i lilla Grimslöv. Och så kom det över hundra personer på utställningen! Det var jätte, jätte, jättekul!
Det var då Emmalill fick frågan om hon inte hade funderat på att bli barnboksillustratör.
– När det var flera stycken som sa detta så insåg jag att jag måste kolla hur man blir barnboksillustratör! Jag googlade och insåg att många gått Konstfack och liknande. Jag tänkte, men gud, nej, jag sätter mig inte vid skolbänken, alltså jag gör inte det. Det är liksom mardrömsstället för mig.
Istället skickade hon bilderna till olika förlag.
– Efter ett tag så var det ett förlag som svarade. Jag ritade väldigt många hundbilder. Jag hade ritat en bild av när man ska lägga sig och hunden tittar på en med sina hundögon och man säger ja, ja, men du får ju ligga här nere vid fötterna då. Sedan slutar det med att hunden ligger och tar 90 procent av sängen medan man själv ligger och balanserar på kanten. Förlagsredaktören skrev: “precis så har jag det med min hund”.
Efter det skickade Emmalill Frank en ny bild till redaktören varje gång hon hade ritat något nytt med hundar. Hon skickade också god jul-hälsningar med hundbilder.
– En dag fick jag ett mejl där det stod att vi ska göra en hundbok och undrar om du vill illustrera den!
Sedan den första boken har det rullat på med flera illustrationsuppdrag.
Emmalill Frank är barnboksförfattare och illustratör och har medverkat i sammanlagt 42 böcker. När hon är ute på författarbesök i skolor pratar hon ofta om att hon har dyslexi.
Så småningom började hon skriva själv också. Skrivandet började efter en av hennes många handoperationer. Under sjukskrivningen fick hon mycket tid att ligga på soffan och fundera. Hon funderade över dotterns läs- och skrivsvårigheter och hur man förklarade dem för omgivningen, särskilt barnen.
– Boken skulle inte bara vara för barnen med läs- och skrivsvårigheter utan även för att de runtomkring ska förstå vad barnet går igenom. Jag hann fundera mycket på idén medan jag var så sjuk att jag inte kunde göra något annat. När jag sedan mådde bättre skrev jag ner hela sagan, den var väldigt bearbetad i mitt huvud. Jag skrev i följebrevet att jag har dyslexi, ni får ha överseende om det är något som är fel. Jag tänkte att det finns ju redaktörer, och tycker de bara att sagan är tillräckligt bra så spelar det ingen roll om det finns lite fel.
Hon skickade manuset till förlaget Kikkuli som är inriktat på funktionsnedsättningar. Förlaget frågade om det fanns några liknande
böcker om dyslexi. Jag vet inte, sa Emmalill, men jag kan fråga Dyslexiförbundet.
– Efter en halvtimme blev jag uppringd av Inger Rålenius (tidigare rådgivare på Dyslexiförbundet) som sa att hon inte kände till några andra barnböcker om dyslexi och att hon verkligen hoppades att boken skulle bli antagen!
Förlaget tackade ja och Emmalill debuterade som författare
med boken “Vem vill ha en vårta på näsan?”.
Sedan dess har hon skrivit ytterligare nio böcker, varav några är faktaböcker om olika djur. Den första boken kom till efter en utställning för barn, där hon ombads att måla bilder på fiskar. Det fick henne att börja fundera på hur man illustrerar fiskar på ett roligt sätt. Namn som kattfisk och clownfisk väckte hennes fantasi.
– Jag tolkade dem med min dyslektiska hjärna tänker på namnen: En blandning mellan en katt och en fisk, till exempel.
Hon har fortsatt på den linjen och gett ut flera faktaböcker om bland annat hajar, maneter och ugglor. Hela tiden har hon utgått från namnen och låtit fantasin flöda fritt.
– Det roliga är att jag har fått så mycket mejl och kommentarer av bibliotekarier och lärare om att de här böckerna har nått ut till barn som inte är så intresserade av att läsa överhuvudtaget.
– Att jag har nått de här barnen som var jag när jag gick i skolan är en helt fantastisk känsla!
Emmalill Frank har varit med och startat en ny lokalförening för Dyslexiförbundet i Kalmar. Kontakta henne gärna om du är intresserad av att engagera dig! Mejl: hej@emmalillfrank.se
Text: Marja Beckman
Fakta:
Namn: Emmalill Frank
Född: 1979 (45 år)
Yrke: Illustratör, barnboksförfattare och föreläsare
Familj: Man, två vuxna utflugna döttrar, tio höns, två tuppar, samt i skrivande stund 15 hundar. Valparna är boxador, en blandning mellan boxer och labrador.
Bor: Öland
Uppvuxen i: Grimslöv utanför Växjö
