De flesta som får problem när de ska lära sig svenska som andraspråk har inte dyslexi. Deras svårigheter beror snarare på att de saknar en stabil språklig grund och exponeras för lite för svenska. Läraren ser oftast att något inte stämmer med språket, men vet kanske inte vad det beror på.
– Vissa skolor vill gärna att eleven utreds innan man ger extra stöd. Men vi tycker att man genast ska sätta in åtgärder. Eleven måste få en möjlighet att lära sig det nya språket innan man pratar utredning, säger logoped Susana Brandhild.
Hennes rekommendation är att kartlägga nuet, och att ge insatser i form av läs- och skrivträning, språkbad, träning på begrepp, kategorier, morfologi, kopplingen mellan ljud och tecken och hela den språkliga strukturen. Involvera modersmålsläraren om det är möjligt. Effekten av insatserna blir större om eleven stärks i båda språken parallellt.
Om eleven inte gör de framsteg man kan förvänta sig trots insatser, då är det dags att ta reda på varför. En logoped kan ge besked om orsak och rekommendera strategier och hjälpmedel. Men hur utreder man någon som inte kan svenska?
Susana och hennes medarbetare på Logopederna i Stockholm är vana att utreda dyslexi och språkstörning på många språk. Hon själv och flera med- arbetare är flerspråkiga och kan därför erbjuda utredningar på engelska, finska, ryska, spanska, polska, franska, mandarin, kantonesiska och teckenspråk.
– När utredningen görs på personens modersmål blir resultaten säkrare, säger hon. Men vi utreder också på andra språk än de vi behärskar. Då anlitar vi tolk och ber modersmålsläraren om information. Och så använder vi material som vi samlat på oss under åren och som översatts av auktoriserade översättare.
Under utredningen testas avkodning, förmågan att läsa nonsensord, textläsning, stavning, fonologisk medvetenhet, bildbaserad språkförståelse, ordförståelse och ordförråd. Susana och hennes kollegor brukar vara försiktiga med att ställa diagnos om personen haft för lite exponering för svenska språket och de inte kunnat utreda på personens modersmål. Det är svårt få fram tillförlitliga testresultat när man samtidigt ska överbrygga språkliga och kulturella skillnader.
– Vi har märkt att det kan bli fel. Några som kommer till oss har gjort utredningar på annat håll och de ställer sig frågande till resultaten. När vi sedan utreder på modersmålet är det inte ovanligt att vi drar helt andra slutsatser. De kan ha fått en felaktig diagnos, eller ingen diagnos trots att de uppfyller alla kriterier.
Flerspråkiga personer får ofta en annan profil i våra tester än enspråkiga personer, förklarar Joanna Olsson. När man utreder flerspråkiga personer får man lägga stor vikt vid den kvalitativa bedömningen och framförallt måste man väga in andra faktorer som till exempel hur ser elevens bakgrund ut, tidigare skolgång. modersmålets skriftspråk och egna eller föräldrarnas läsvanor.
– Finns det andra i familjen som har det svårt med att läsa och skriva? Det kan indikera att det finns en ärftlig faktor för dyslexi, säger hon.
Text: Eva Hedberg
