Redan i förskolan kan personalen titta efter barn som har låg språklig medvetenhet, till exempel genom Bornholmsmodellen, som använder mycket rim och ramsor.
– Då kunde de ha upptäckt mig, om de varit alerta, minns Inger Rålenius, som inte fick sin dyslexidiagnos förrän hon var 27 år.
– I förskolan skulle vi fylla i rim, när fröken sa: Det var en gång en gubbe,
som satt på en… Stol! Ropade jag, men fröken såg inte glad ut. Den känslan minns jag ännu. Jag är nog dum, tänkte jag.
I genomsnitt finns det två barn med dyslexi i varje klass. Det ger lätt en låg självkänsla. Därför är det viktigt att snabbt hitta de barn som behöver extra stöd för läsningen.
– Vänta och se är det sämsta en lärare kan göra, slog Inger Rålenius fast.
Skolor som arbetar strukturerat med screening och uppföljning lyckas ofta ganska bra. Andra skolor arbetar inte lika strukturerat.
– Så för barnen kan det bli ett lotteri, vilken skola de hamnar i, sa Inger och berättade att dyslexi är mycket ärftligt, då det är genetiskt. Men även miljön i skolan har en stor betydelse.
När Inger var 33 år började hon på universitetet för att läsa till socionom. Hon fick bra bemötande, anteckningshjälp, inläst kurslitteratur och muntliga prov.
– Jag är inte en sämre kurator och socionom bara för att jag använde hjälpmedel på universitetet. Så dina elever i skolan ska självklart få samma chans.
Text: Ylva Bjelle
