Som dysseförälder gäller det att vara ett ställföreträdande hopp för barnet som kämpar. Är du anhörig till en vuxen kan det vara bra att bygga upp ett nätverk, tipsar psykologen Jenny Jägerfeld.
Jenny Jägerfeld är psykolog och brukar ge expertråd i Svenska Dagbladet och Nyhetsmorgon på TV4. Hon är också författare. Hösten 2025 är hon aktuell med ungdomsboken “Banjo Baby”, en fristående uppföljare till “Comedy Queen” som även filmatiserades. Banjo Baby handlar om Märta, även kallad Mörten, som har Tourettes syndrom och dyslexi.
Varifrån kommer detta intresse för diagnoser?
– Jag har ju skrivit typ 12 böcker nu. I en av dem har en tjej en adhd-diagnos och i en annan finns det en mamma med autism, men annars har jag nog inte skrivit så mycket om diagnoser egentligen… om jag nu minns rätt, haha. Fast visst, nu har jag ju skrivit om Mörten som faktiskt har två diagnoser.
– Jag vet inte om jag är så intresserad av diagnoser i sig, men jag är ju intresserad av olika sorters människor, med olika styrkor och olika svagheter och hur dessa kan ställa till det i livet, eller vara till glädje. Och ett sätt att beskriva vissa tillstånd, ja när symptom kommer i ett knippe, är ju just att benämna det med en diagnos. Det är ju egentligen bara det en diagnos är, symptom som ofta uppträder samtidigt och som vi därför, för enkelhetens skull, väljer att sätta ett namn på.
Är det första gången du skriver om någon med dyslexi och vad valde du att lyfta fram som har med diagnosen att göra?
– Från början tänkte jag bara att hon skulle ha Tourettes, men egentligen var det lite för att motivera varför hon spelar in sin dagbok på band, istället för att skriva dagbok. Boken är ju i form av en blandning av dagbok och brev till Dolly Parton, som Mörten då spelar in på band. På banden spelar hon både in några låtar på sin banjo och sina tankar om det som har hänt under dagen, det hon tänker och känner.
Och sedan kommer ju ofta Tourettes även med andra överlappande diagnoser, där dyslexi kan vara en (även om till exempel adhd ju är vanligare). Så det var inledningsvis mer ett berättartekniskt skäl. Men sedan ville jag även skriva om hur det kunde påverka en person i skolan att ha just dessa svårigheter. För även i de mer praktiska ämnena nu, som kan vara lättare för någon med dyslexi, krävs ofta nu att man ska analysera, och resonera kring olika saker. Även i hemkunskapen eller slöjden. Så de ämnen som någon med dyslexi kanske kunde tycka var lite lättare eftersom det var mer konkret och praktiskt än de ämnena då man måste läsa och skriva, har nu blivit områden där man också måste läsa och skriva och resonera kring det ena och det andra. Det gynnar en sorts begåvning och det tycker jag är orättvist. (Observera att såklart inte alla med dyslexi gillar slöjd eller hemkunskap, men förr var det i alla fall andra saker som värdesattes på den undervisningen).
Jag läste att du själv har adhd, hur påverkar det dig, ditt arbete, skrivande, etcetera?
– Jag har väldigt god struktur nu, så nu påverkar det mig inte så mycket längre. Men förut kunde det lätt bli lite kaotiskt. Att jag kanske jobbade på fel sak, inte det jag hade deadline på, utan något annat, och att jag gjorde för många saker samtidigt. Men nu har jag ett (nästan) vattentätt system.
Då går vi över till psykologfrågorna. Vad skulle du ge för råd en förälder vars barn kämpar med läs-, skriv- eller räknesvårigheter?
– Många barn som kämpar i skolan utvecklar tidigt en känsla av misslyckande eller skam. Det är väldigt viktigt att föräldern blir ett ställföreträdande hopp när det känns tungt och övermäktigt, och att man har tålamod och tillit till barnets kapacitet, säger Jenny. Hon fortsätter:
– Bekräfta barnets ansträngning, inte bara resultatet – det krävs mycket mod att fortsätta försöka när något är svårt. Hjälp barnet att upptäcka sina styrkor, så att skolan inte blir hela måttet på ens värde. Prata öppet om att många personer har liknande svårigheter (det finns många kända personer som berättat om sina svårigheter).
En annan del av föräldraskapet blir att kämpa för barnets rättigheter i skolan.
– Man måste lite vara barnets ”soldat”, eller ”språkrör” kanske låter lite mindre krigiskt. Man måste föra barnets talan. Om man har ett prov i historia så ska man ju mäta barnets historia-kunskaper, men de blir inte korrekt mätta om ett barn med dyslexi tvingas skriva svaren, då mäter man istället skrivförmåga. Barnet måste då få anpassning i sådana och andra situationer.
Jenny Jägerfeld lyfter också värdet i assisterande teknik.
– Försök samarbeta med skolan utan att allt fokus hamnar på bristerna, och skapa en avspänd relation till språk och lärande – till exempel genom ljudböcker eller berättelser. Det viktiga är att barnet känner: ”Jag kan lyckas, bara på mitt sätt.”
En annan grupp anhöriga är till exempel makar eller syskon till personer med läs-, skriv- eller räknesvårigheter. Hur ska de stötta sina anhöriga och samtidigt bli hållbara?
– Som anhörig har man ofta en mer eller mindre synlig/uttalad stödfunktion – och det fungerar bara om man själv orkar. Därför är det bra om man inte är den som allt faller på, utan att man är en del i ett nätverk. Nätverk låter ju lite tekniskt, men det kan ju bestå av andra släktingar, vänner eller lärare.
– Att vara ensam stöttepelare brukar inte heller bli så bra för relationen. Man behöver ha en relation som bygger på att man VILL ses. Inte bara för att den ena behöver hjälp. Hjälp gärna till – men gör inte sakerna åt den andra, utan uppmuntra personen att öva på att klara vissa saker själv. Lär personen att hjälpa sig själv, tipsar Jenny Jägerfeld.
För den som hjälper en vuxen närstående med dyslexi eller dyskalkyli eller andra inlärningssvårigheter handlar det om att balansera omsorg och självständighet. Hjälp gärna till – men gör inte sakerna åt den andra, utan uppmuntra personen att öva på att klara vissa saker själv. Lär personen att hjälpa sig själv.
Intervjun gjordes via mejl av Marja Beckman
Foto: Kajsa Göransson
Fler tips till anhöriga för en mer hållbar relation:
- Sätta gränser och be om stöd i tid. Ingen klarar ett livslångt ansvar ensam.
- Behålla eget livsutrymme – tid för vila, relationer och arbete är inte lyx utan nödvändighet.
- Prata öppet om framtiden. Det kan kännas svårt, men att planera tillsammans med andra anhöriga, vuxenhabilitering eller vad det nu är, minskar känslan av att stå ensam.
Så att orka som anhörig handlar inte om att ge mer – utan om att bygga ett system runt omkring sig som håller.
Artikeln finns i en kortare version i Läs & Skriv nummer 4, 2025 och ingår i temat ”Att vara anhörig”.