Den stora Dyslexikampanjen pågick mellan 1996 och 1998. Då fick svenskarna lära sig att dyslexi är vanligt, att den är oberoende av begåvning och att den går att göra något åt. Samhällets syn på läs- och skrivsvårigheter förändrades i grunden.
Läs- och skrivsvårigheter hade ofta förväxlats med dumhet eller lathet. De som hade svårigheterna skämdes och vågade inte berätta öppet. De flesta valde praktiska yrken för att slippa misslyckas. Under 90-talet ökade användningen av IT snabbt och kraven på läs- och skrivförmågan växte inom alla sektorer. Risken för att slås ut från arbetsmarknaden blev allt större.
Med Dyslexikampanjen kom en vändpunkt. Nu spreds kunskap om läs- och skrivsvårigheter. Överallt trummades budskapet ut. På affischer, helsidesannonser i tidningar och imediabevakningen. Och via kongresser, föreläsningar, teatrar, utställningar, informationsbord, broschyrer och böcker. Kändisar och doldisar trädde fram som människor med dyslexi och delade med sig av sina erfarenheter. Förståelsen och acceptansen ökade.Parallellt växte tillgången på hjälp- medel.
– Det var som att dra ur proppen. Helt plötsligt vågade alla prata om sina svårigheter. Skammen var borta. Dyslexikampanjen gav hopp och visade på möjligheter, säger Torbjörn Lundgren.
Han och Elisabet Reslegård sitter på ett fik på Kulturhuset i Stockholm. De pratar om kampanjen och minnen väcks till liv. Satsningen fick ett enormt genomslag. Läs- och skrivsvårigheter lyftes till att bli en fråga för hela samhället och inte bara en fråga för skolan.
– Störst betydelse fick kampanjen för de som själva har dyslexi och deras familjer, säger Elisabet Reslegård. Jag tror att många räddades från utanförskap.
Initiativet till kampanjen togs av Elisabet Reslegård. Hennes son Max hade fått diagnosen, hon såg att okunskapen var enorm och att det krävdes en förändrad syn på dyslexi i samhället. Vid sidan av sitt heltidsjobb som informationschef på Kulturhuset började hon styra upp kampanjen. Kvällar, helger och semesterdagar gick åt. När projektet drog igång tog hon tjänstledigt från Kulturhuset för att vara kampanjledare på heltid.
– Jag brann för frågan och jobbade nästan dygnet runt med att driva projektet framåt, att ordna finansiering och att hitta öppningar till rätt samarbetspartners, säger Elisabet Reslegård.
Kampanjens viktigaste samarbets- partners blev Dyslexiförbundet FMLS, Svenska Dyslexiföreningen och Svenska Dyslexistiftelsen. Författaren Torbjörn Lundgren från FMLS, logopeden Ulla Föhrer och Bengt Westerberg blev hennes närmaste medarbetare. Den sistnämnde utsågs till ordförande för den nystartade insamlingsstiftelsen Dyslexifonden
Också länsbiblioteken blev oerhört viktiga under hela kampanjen. De spred information till alla folkbibliotek och var sammankallande till upptaktsmöten som hölls i alla län, då Elisabet Reslegård och Torbjörn Lundgren deltog. Utlåning av talböcker ökade med 17%. I regeringens budgetproposition för 1998 nämndes Dyslexikampanjen som förklaring. Daisyspelare och datorer blev vanliga hjälpmedel. Under kampanjen startade också en insamling av begagnade datorer som delades ut till elever med läs- och skrivsvårigheter.
– Så många var engagerade i hela landet. Flera tusen gjorde olika arbetsinsatser. Utan alla dem hade Dyslexikampanjen inte blivit så framgångsrik, säger Elisabet Reslegård.
Kampanjen innebar att de olika dyslexiföreningarna växte. FMLS fick många nya medlemmar och ökade snabbt från 25 till 65 lokalföreningar. Resultaten av arbetet syntes ända upp på regeringsnivå. En läs- och skrivkommitté tillsattes. Och i 1998 års regeringsförklaring lyfte statsminister Göran Persson behovet av stöd för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Kampanjen finansierades med medel från bland annat Arvsfonden och KK-stiftelsen, samt i form av varor och tjänster som erbjöds från olika företag. Det sammanlagda värdet motsvarade 36 miljoner kronor.
Text och bild: Eva Hedberg