Hennes röst är påfallande behaglig, men så är den också vältränad. Julia Dufvenius Wollter är flitigt anlitad som ljudboksinläsare. Det är en bisyssla som både tar tid och energi. För varje timme som vi kan njuta av hennes högläsning, lägger hon ner mer än fem timmars arbete. Hon måste förbereda sig noga. Oftast får hon boken som en pdf-fil som hon kan bearbeta i sin surfplatta. Hon läser igenom texten högt för sig själv. Gör anteckningar där hon måste se upp, skriver ut meningar som bryts av när sidan tar slut, så att det inte ska bli en onaturlig paus. Och sedan alla namn och ord som hon inte känner till, de måste hon lära sig att uttala.
– Det kan ändå bli jättefel när jag läser. Som med Margit Sandemo, hon hittar på egna norsksvenska ord. Man förstår alldeles utmärkt vad de betyder, men eftersom jag aldrig har auto- matiserat dem kan det bli hur som helst när jag läser. Sen när jag lyssnar igenom så undrar jag ”hur i helvetet tänkte jag här”, säger hon. Men det är ingen fara.
Tekniken gör det enkelt för Julia att läsa om just det stycket eller ordet, tills det blir helt rätt. För att bli en bra högläsare krävs god röstkondition och andningsteknik. Den tränar man upp genom att läsa mycket och högt. Efter sommaruppehåll märker Julia att hennes röst har tappat i kraft, hon blir hesare och får inte till andningen. Och hon blir tröttare. Att läsa högt är utmattande, i synnerhet för en dyslektiker som Julia.
Hon var vuxen när hon förstod att hon har dyslexi. Insikten gjorde henne mer förlåtande till sig själv. Nu fanns det en förklaring till varför hon stavar fel och inte hittar rätt ord. Visst hade hon anat innan, men mest sett sig som ”lite ordblind” och kompenserat genom att jobba hårdare.
Att läsa och skriva var svårt i skolan. Julias stavning krånglade, men värst var det när hon skulle läsa högt. Hon var rädd för att göra fel och för att de andra i klassen skulle skratta.
– Och engelskan var ett riktigt helvete. Ingenting låter ju som det stavas, säger hon. Julia trodde att hon var dum. Hon hade svårt att förstå vad det var lärarna ville att hon skulle lära sig. Det klassen läste kunde hon förstå på ett känslomässigt plan, men inte själv klä med ord.
– Läste vi om krig förstod jag vad soldaterna kände när de marscherade på platsen som jag såg på bilden, jag kände vad de kände. Men fakta … nä, jag förstod inte frågorna som lärarna ställde, säger hon.
Proven blev ett problem. Hon pluggade hårt och trodde att det hade gått bra, men så hade det gått dåligt. Hennes egen bedömning av sin kunskap stämde inte överens med lärarens bedömning, och det tärde på Julias självkänsla. Hon utvecklade en aversion mot proven, och sista året på gymnasiet skolkade hon från alla prov i engelska. Hon hade en tvåa i betyg och läraren lovade henne en trea om hon bara kom till provet. Men Julia förmådde inte. Det som fick Julia
att kämpa sig igenom gymnasiet var tanken på att komma in på scenskolan. För det krävdes gymnasiebehörighet. Att det var teater hon ville ägna sig åt var en självklarhet. Hennes mamma Lena Dufvenius var teaterproducent och Julia hade alltid varit med – först sittande i barnvagn under Tältprojektet med Nationalteatern, och sedan lekande i kulisserna på Backa Teater i Göteborg.
– Inom teatervärlden fanns en sådan glädje, en air av spänning. Det var vuxna som lekte, och det lockade mig. Jag tänkte inte på det då, men teater är ett yrke man kan ha och utbilda sig till utan att vara jättebra på att läsa och skriva, säger hon.
För Julia fanns det inte på kartan att hon skulle plugga sig till ett yrke, men med teatern var det annorlunda. En teaterutbildning är inte plugg, tänkte hon.
Hon var 20 år när hon började på Teaterhögskolan i Göteborg. Året innan hade hon haft huvudrollen i den svenska tv-serien Glappet. Det gick bra för henne. Lässvårigheter tog hon sig förbi genom att jobba extra hårt. Hon gnuggade manustexter tills hon kunde dem utantill. På scenskolan ingick teoretiska moment, men inte mer än vad hon kunde klara av.
– Jag kanske inte läste alla böcker om teaterteknik, men jag var bra på att låtsas att jag hade gjort det. I alla fall inför mina lärare. Inför mina kompisar var jag mer ärlig och de hjälpte mig när det behövdes. Att jag stavade dåligt var det ingen som brydde sig om på Scenskolan.
Julia fick jobb på Dramaten, hon hade roller i olika teateruppsättningar och filmer, och efter några år fick hon barn. Hon levde ett liv som många kanske avundas, men som också var väldigt slitsamt och stressigt. Det var inte bara hennes dyslexi som ställde till det, det blev bara för mycket. För sju, åtta år sedan bestämde hon sig för en för- ändring i livet, tog tjänstledig från jobbet och gick i terapi. I samma veva fick hon veta att hon har dyslexi. Nu har hon skapat sig ett liv där hon är bättre på att ta hand om sig själv, och har mer tid för sina barn och andra hon bryr sig om.
Julia Dufvenius Wollter
Född: 1975
Bor: Stockholms innerstad
Familj: Make Christoffer Wollter och 2 barn.
Anställning. Tillhör Dramatens fasta ensamble
Känd för bland annat: Ella i tv-serien Glappet Dottern Karin i Bergmans film Saraband
Arg på : Att skolan utgår från att alla barn är stöpta i samma form
Text: Eva Hedberg