För den som inte känner gatorna i Vällingby, är det lätt att glömma var man parkerat bilen bland alla lägenheter. Barnboksförfattaren Helena Bross hittar desto bättre. Hon har lämnat huset i Täby och flyttat tillbaka till stockholmsförorten, där hon växte upp. Vällingby skola var på 1950-talet stor och nybyggd. Men vad hjälpte det, när fröken inte lyckades lära Helena läsa.
– Vi skulle läsa meningslösa stavelser i en läsebok. Jag blev rädd och satt förstenad i min bänk, berättar Helena Bross.
I andra klass fick hon träffa en speciallärare på lördagarna, när klasskompisarna hade roliga timmen. Då ingrep hennes mamma och ordnade en psykologtest, som visade att Helena var ordblind, som det hette på 1950-talet.
– Det var en lättnad. Jag förstod att jag inte var dum i huvudet. Därefter fick jag gå två år i specialklass, med en underbar, engagerad och strukturerad lärarinna. Då började bokstäverna trilla på plats.
Helena Bross lärde sig läsa och skriva. Hon minns fortfarande hur solen lyste i det klassrummet.
– Vi spelade egna pjäser och övade på rasten. Nu fick jag vara med på roliga timmen! Jag förstod att jag hade bra fantasi och kunde hitta på bra historier. Sedan ville jag så klart skriva ner våra pjäser. Jag skrev och skrev. Solen lyste in i klassrummet och jag tänkte; Jaha, man kan skriva vad som helst!
Sin första bok ”Storbackamysteriet” skev hon med blyertspenna under skoltiden. Idag är den inplastad och får följa med på de författarbesök och skolbesök hon regelbundet gör.
– Jag brukar göra författarbesök i skolor och träffa barn på lågstadiet. Jag gör det inte för att göra reklam för de cirka 70 böcker jag skrivit, utan för att berätta om läs- och skrivsvårigheter. Det är jätteviktigt. Ofta är det någon i klassrummet, som lyssnar extra noga.
Barnen tycker att det är häftigt att jag blev författare, fast jag hade svårt med läsning. De känner igen mina böcker, berättar Helena Bross.
Under Dyslexiveckan brukar biblioteken ordna kvällar om dyslexi och Helena Bross är ibland med och pratar. Det händer att föräldrar kommer fram efteråt och berättar om barn, som inte fått hjälp för sina läs- och skrivsvårigheter.
– Senast hörde jag om en pojke, som inte fick stöd förrän i sjuan. Det är förfärligt. Skolan är ju arbetstid. Man ska inte vänta och se, man ska sätta in åtgärder. Annars går flera år till spillo.
En enkel åtgärd för alla barn i förskoleklass är att låta en talpedagog kolla deras språkmedvetenhet.
– Då kan de få en tidig skjuts. Det finns många tester att använda, säger Helena Bross.
Text och bild: Ylva Bjelle