Idor Svensson är psykolog och professor i klinisk psykologi vid Linnéuniversitet. Som förespråkare för möjligheten att använda assisterande teknik när man har dyslexi möter han både hyllningar och motstånd.
“Hans forskning har spelat stor roll för vår kunskap om dyslektikers möjligheter, exempelvis konkreta erfarenheter från klassrummet, metoder och arbetssätt”, står det i motiveringen till Idor Svenssons nominering.
En glad och smickrad Idor Svensson berättar via telefon att hans intresse för dyslexifrågorna började för över trettio år sedan. Då arbetade han som fritidspedagog och läste Ole Lund-Kirkegaards barnbok Gummitarzan för barnen.
– I boken fanns en pojke som hette Ivan som hade svårt att lära sig bokstäver. Han tyckte att de såg ut som myror. Några av barnen kände igen sig i berättelsen, berättar Idor Svensson.
Banbrytande och modig
Banbrytande och modig är några av orden som används i motiveringen.
– Jag vågar säga att det finns flera sätt att läsa än att träna, träna, träna och skriva, skriva, skriva. För en del fungerar det, men det kommer alltid att finnas några elever som har så stora svårigheter att lästräningen inte hjälper och istället bara blir en plåga. De måste få tillgång till hjälpmedel, menar Idor Svensson.
Idor Svensson har alltid baserat sina rekommendationer på evidensbaserad forskning. Det hindrar dock inte att han genom åren har fått ta emot en del kritik för att han förespråkar assisterande teknik. Han menar att regeringens senaste uttalande om att ta bort alla skärmar i skolan är alltför ensidigt. Elever som behöver assisterande teknik på grund av dyslexi riskerar att komma i kläm.
– Tänk om vi skulle slänga ut glasögonen för den som har synfel eller rullstolen för den som är rullstolsburen! Dyslexi är också en funktionsnedsättning, men den är osynlig, säger Idor Svensson.
Text: Marja Beckman
