Detta debattinlägg har skickats till Expressen.
Den 22 september presenterade regeringen sin budget för 2026. Utbildningsminister Simona Mohamsson har redan presenterat en av nyheterna i budgeten, att reformen ”Läsa, skriva, räkna – en åtgärdsgaranti” upphör. I budgeten föreslås också en besparing på Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), vilka stöttar lärare som möter elever med stödbehov, med 30 miljoner per år. Samtidigt skriver regeringen i budgetpropositionen att det fortfarande är alltför många elever som inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt.
Dessa utmaningar kan inte mötas med enskilda insatser utan det behövs flera olika åtgärder som sammantaget bidrar till att upprätta en stark kunskapsskola med fokus på grundläggande kunskaper och färdigheter som att läsa, skriva och räkna.
I en ny forskningsöversikt, ”Dyslexi, forskning och praxis i Sverige i en internationell kontext”, från KIND vid Karolinska institutet, framgår att svensk skola riskerar att skapa onödigt många elever med läs- och skrivsvårigheter. För oss i Dyslexiförbundet ser vi åtgärdsgarantin som en nödvändig insats, och en avgörande del om regeringen vill göra en kraftsamling av insatser för läsning.
Åtgärdsgarantin bygger på en gedigen forskningsgenomgång som entydigt pekade på de inledande skolårens stora betydelse för utvecklingen under hela skoltiden. Redan i förskoleklassen ska elevens språkliga medvetenhet och matematiska tänkande kartläggas.
Om en elev i förskoleklass eller lågstadiet riskerar att inte nå kunskapskraven i svenska, svenska som andraspråk eller matematik, ska ansvarig lärare göra en särskild analys av elevens kunskapsutveckling. Det för att planera och organisera undervisningen utifrån elevens förutsättningar och behov för att komma i gång med sin inlärning. Insatserna behöver noga avvägas även utifrån ett inkluderingsperspektiv, inom ramen för den ordinarie undervisningen, som extra anpassningar och/eller särskilt stöd. Anpassningar eller stöd ska sedan följas upp kontinuerligt under förskoleklass och genom lågstadiet.
Från vårt perspektiv var åtgärdsgarantin nödvändig både utifrån de PISA-resultat som visar brister i läsförmåga hos elever i svensk skola, och utifrån de vittnesmål vi tar emot från elever och föräldrar. Påfallande många frågor till Dyslexiförbundets rådgivare handlar om barn som går i mellanstadiet, som alltså redan förväntas ha en läsförmåga som kan användas för kunskapsinhämtning. Det var därför mycket positivt att, med åtgärdsgarantin, flytta fokus för specialpedagogiska insatser för elever från hög- och mellanstadiet till förskoleklassen och åk 1–3. Vi ser hur stor skillnad det gör när elever får adekvat undervisning tidigt.
Just nu ligger ytterligare ett viktigt förslag för att stärka läsförmågan hos elever i svensk skola på regeringens bord. I förslaget till ny läroplan föreslås att metoden phonics ska användas i läsundervisning. Det är en strukturerad metod med starkt stöd i svensk forskning, och anger i vilken ordning eleverna ska lära sig bokstäver. Vår bedömning är att det krävs en kombination av den befintliga åtgärdsgarantin för ”läsa, skriva och räkna” tillsammans med evidensbaserad läsinlärning för att vända läskrisen. Vi hoppas därför att regeringen låter en tidigare regerings åtgärdsgaranti ligga kvar, för att den tillsammans med förändringen i läroplanen ska kunna göra riktigt stor skillnad för eleverna.
Helene Kindstedt, kanslichef, Dyslexiförbundet