GÄSTKRÖNIKA. Eva Benjaminsson Sjölund är pensionerad speciallärare och ser tillbaka på sitt lärarliv och mötet med unga med läs-, skriv- och räknesvårigheter. Detta är en längre version av en krönika som publiceras i Läs & Skriv nummer 3, 2025.
När jag började som lågstadielärare på 1960-talet visste jag inte mycket om läs-och skrivsvårigheter. Jag trodde att barn som hade svårt med läsning, skrivning och räkning skulle bli bättre om man bara väntade med undervisningen. Jag tänkte att de kanske inte var skolmogna!
Jag vidareutbildade mig till speciallärare och började även jobba på mellanstadiet och högstadiet. Då hade man börjat kalla lässvårigheter för dyslexi. På högstadiet förstod jag på riktigt vad dyslexi var! Många elever var ledsna och hade blivit retade för att de hade svårigheter och de sökte nu vuxna som kunde lyssna på dem, hjälpa dem och ge dem goda råd om deras studier. De var inte hjälpta av bara stavningsträning, till exempel, som jag trodde. Pressen ökade på dem att få bra betyg och då förstod jag att jag måste söka mig till all fortbildning jag kunde hitta, för att kunna hjälpa alla på rätt sätt.
Bland de läsforskare jag samarbetat med är det några som har gjort störst intryck på mig och inspirerat mig att lära mig mer, nämligen professor Ingvar Lundberg och professor Mats Myrberg. Vad gäller samverkan mellan hem och skola, kom mycket information från en förening som startades av föräldern och journalisten Louise Belfrage 2004. Läs mer om dem i faktarutan intill.
En till en-undervisning
När jag arbetade på en skola i Mellansverige startade två ämneslärare ett projekt om en-till-en-undervisning. De fick tillåtelse av sin rektor och resurser att göra ett pilotprojekt under en vårtermin. En elev från andra året på gymnasiet föreläste om sin skolgång och läste upp en text som hon hade skrivit om sina upplevelser.
Utdrag ur elevens text:
”Allt är rött jävla idiot
Att våga, att klara tar alltid emot
Att sitta och känna känslan i magen
Den läskiga rädslan till slutet av dagen
Jag kan inte men jag vill”
När lärarna hörde hennes berättelse sa de, att de nu först förstod hur elever utan stöd kände sig och att detta var mycket lärorikt.
Uppgiften för lärarna i projektet var att träffa eleven ensam 1 timme/vecka eller vid 2 korta tillfällen varje vecka. Inga böcker behövde skaffas, utan lärarna använde de böcker som fanns i deras eget ämne för att träna studieteknik. Tiderna som bestämdes med eleverna fick inte ställas in utan bara flyttas vid behov. Lärarna skulle också informera i arbetslaget om hur arbetet gick. Sedan satte alla igång med entusiasm och valde ut elever som de tyckte behövde hjälp.
Utvärderingen efter projektet gjordes av lärarna själva och visade att alla var mycket nöjda. Man beslöt att fortsätta projektet även terminen därpå.
En till en kan verka tidsödande och resurskrävande, men elever som inte får godkända betyg och missar livschanser kostar oändligt mycket mer för samhället.
Under några år fortsatte jag att arbeta på tre olika gymnasier. Jag minns särskilt två ambitiösa flickor med dyslexi i åk 2 på gymnasiet, som var otroligt ledsna över att de inte fick det resultat som de hade hoppats på, trots att de lagt ner mycket tid på sina studier. Ingen hade under de år som gått upptäckt deras dyslexi, eftersom de hade dolt den så väl. De hade skrivit insändare i olika tidningar för att berätta om sin situation, men ingen reagerade eftersom de ville vara anonyma!
Slutligen tog de mod till sig och pratade med rektorn på skolan. De berättade för mig sedan, att rektorn hade lyssnat noga på deras berättelser och behandlat dem som vuxna! Rektorn hade frågat flickorna vilken hjälp de behövde och lovat dem allt stöd de ville ha under det sista läsåret!
Kontaktade gamla elever
Jag är nu pensionär. År 2023 kontaktade jag flera av mina gamla elever och ställde följande frågor till dem:
– Hur hade du det under din skoltid?
– Hur har du det nu?
– Vad tänker du om din framtid?
Sammanfattningsvis svarade de att de arbetat hårt för att lyckas och att deras liv hade förändrats efter skoltiden som hade varit tuff. De flesta hade hittat ett jobb som de tyckte om.
Se här en del av de yrken de valde: journalist, textilkonstnär, fysioterapeut, ingenjör,
regissör och skådespelare, författare, sjuksköterska och läkare, musiker, kläddesigner, lärare, egenföretagare och snickare.
Alla sa att deras liv förändrats när de hade fått prata med någon vuxen i deras närhet som hade trott på dem och uppmuntrat dem att kämpa vidare. Dessa vuxna var inte bara föräldrar, syskon och lärare, utan även äldre vänner, släktingar, handledare på deras utbildningar, och chefer.
Jag tror att deras framgång i arbetslivet inte bara berodde på deras intensiva studier, utan även på deras andra unika egenskaper och kunskaper!
Text: Eva Benjaminsson Sjölund
Speciallärare
Evas inspiratörer
• Ingvar Lundberg (1934 – 2012)
Professor Ingvar Lundberg betonade att eleverna, förutom läs- och skrivträning, också behövde ”goda möten med vuxna människor, som bryr sig om eleven, som närmar sig eleven som en medmänniska, en unik och rik medmänniska snarare än en schablonbild av en dyslektiker”.
• Mats Myrberg
Professor Mats Myrberg ledde Konsensusprojektet (2003). Där tog forskargruppen genom intervjuer reda på vad som förenar forskares syn på vad som kännetecknar ett framgångsrikt specialpedagogiskt arbetssätt.
Forskarna talade bland annat om vikten av hög lärarkompetens, tidiga insatser i läs- och skrivinlärningen, systematisk hjälp för bättre läsförståelse, fonologisk medvetenhet, god samverkan med hemmen och tillräckligt med tid och lärarstöd. Flera forskare framhöll också att en-till en-undervisning var en viktig träningsform.
• Kodknäckarna
Föreningen Kodknäckarna startades av Louise Belfrage med stöd av Susanne Heimdal. Föreningen gav ut skriftlig information om dyslexi till föräldrar, på svenska och flera andra språk.
Louise Belfrage och Eva Benjaminsson Sjölund skrev tillsammans med Bodil Andersson Rack boken Smart start vid lässvårigheter och dyslexi (Natur & Kultur, 2006).
Evas önskelista inför framtiden
• Vänta inte när en elev är i behov av stöd. Men det är viktigt att elevens självförtroende inte knäcks. Tester kan komma senare, om de behövs.
• Titta på forskarnas slutsatser och elevernas behov styra extraundervisningen.
• Lämna inte eleverna utan stöd efter lågstadiet, det är ju då den verkliga läsutmaningen börjar.
• Utbilda och anställ fler speciallärare och specialutbildade läspedagoger redan i förskolan.
• Fortbilda rektorer och lärare på alla stadier genom att berätta om de senaste forskningsrönen. Det är de som kan påverka.