Jag skriver tack vare dyslexin, inte trots den. Det är något jag tror på stenhårt, skriver Mira Åslin i denna krönika som publicerades i Läs & Skriv nummer 4, 2024.
Vägen hit till skrivandet var inte helt rak eller enkel, inte ens planerad. Om jag i högstadiet hade sett mig nu hade jag frågat mig själv, och vafan vad håller du på med?
Men vi tar det från början.
Jag heter Mira, är 22, pluggar journalistik på Jakobsbergs folkhögskola, och jag har dyslexi. Jag fick min diagnos när jag gick i sexan, efter att mina föräldrar länge kämpat för att jag skulle få hjälp.
Men mina så kallade hjälpmedel har blivit stjälpmedel. Datorer som krånglar, program som inte får användas på prov, och så vidare. Något jag tror många med dyslexi kan relatera till. Mina största problem är inte att jag stavar och läser fel. Utan att jag har svårare att memorera saker, mitt arbetsminne är bajs. Allt det tar längre tid för mig när jag ska lära mig, vilket gör att många tror att jag är mer korkad än jag är, det hjälper inte att jag också är blondin.
Så det värsta med skolan var multiplikationstabellen (som jag fortfarande inte kan) och dom jävla glosorna, engelska glosor, läxan från helvetet. Som jag har skrivit har jag svårt att memorera saker, vilket mer eller mindre hela skolan går ut på, memorerar skittråkiga grejer.
Jag har ett starkt minne av engelska nationella provet i nian, jag var så extremt nervös. Eftersom jag hade stora problem med att lära mig engelska. Jag hade haft F från sjuan till nian, så mina föräldrar hade varit på skolan för att jag skulle få hjälp. Under två och ett halvt år hände ingenting. I nian satte de fart, jag fick extra hjälp och hade engelska i fem timmar i veckan.
Men tillbaka till provdagen, precis innan vi ska gå in så får jag veta att jag inte kommer få använda mitt rättstavningsprogram, eftersom det finns en funktion som funkar som Google translate. Jag får panik, det är ännu ett exempel på när vi inte får använda våra hjälpmedel. Jag kommer ihåg att vi skulle skriva om våra drömmar, och jag försökte få empati av den som skulle rätta mitt prov genom att skriva “my dream is to go to art school and if I don’t get an E on this test my dreams will never come true.” Och jag vet inte om det hjälpte eller inte men jag fick i alla fall godkänt!!!! Och idag pratar jag engelska med allt och alla.
Nu sitter jag och skriver, och du sitter och läser, två dyslektiker.
Lång historia kort så började jag på Jakobsbergs folkhögskola, för att plugga journalistik. Jag sökte skolan för radiobiten. Att skriva trodde jag skulle bli ett helvete och att jag skulle hata varje bokstav jag var tvungen att skriva. Men så blev det inte! Tvärtom, det blev kärlek vid första meningen.
Jag tror att det hela började med första uppgiften vi gjorde, vi fick 20 minuter på oss att skriva en text om ett föremål, jag skrev om en sten, och sen fick vi läsa upp texten i en liten grupp. Jag var nervös, kände att texten var för flummig, det var två personer före mig som läste upp, efter att jag hade läst upp min text var det en som sa “vi har några skrivande talanger här” och i den gruppen ingick JAG! Det var så sjukt, att under en hel skolgång tänka att man inte kan skriva och så tycker någon att man har en talang i just det! Jag har haft en lärare som har vägrat läsa mina texter för att han tyckte att den var så dålig. Alltid få massa röda rättningar och bara negativ kritik.
För mig är det bästa med dyslexin att jag inte skriver som alla andra, det är min styrka men också min svaghet. Men jag skriver nog också lite för att peka fuck you till alla som tror att bara för att man är dyslektiker så kan man inte skriva. För det kan vi, bara på lite andra sätt.
Mira Åslin
Läs även Mira Åslins test av rättstavningsprogram->.
