Vad handlar det om?
• Camilla Brinck är författaren som skapade de populära barnbokskaraktärerna Musse och Helium.
• Hon har dyslexi och pratar ofta om det med barn som hon möter på författarsamtal.
• I den här artikeln berättar hon bland annat om hur hon arbetar och hur hon får sina idéer.
På barnområdet på Bokmässan i Göteborg samlas barn i lågstadieåldern med sina föräldrar. På scenen står Camilla Brinck, iklädd glittrig topp och lång tyllkjol. Barnen i publiken vet allt om hennes bokfigurer, de två mössen Musse och Helium. Efter en stund kommer också Musse och Helium själva upp på scenen, till barnens glädje.
Musse och Helium är två syskonmöss som första gången dök upp som röster när Camilla Brinck satt i studion och arbetade med en duett som hon skrivit. Då var hon främst låtskrivare och artist. För att få till en mansröst förvrängde hon sin röst i datorn, och då hände något magiskt. Hon hörde Musses röst och insåg att han var en karaktär.
– Jag såg framför mig exakt hur han såg ut. Det var verkligen magi. Han bara damp rakt ner i mitt liv. När jag skruvade lite till kom Helium. Jag tänkte att de här två är helt fantastiska. De måste ju flytta hem till mig. Jag kände att ett jättestort ansvar hade landat i mitt knä. De här mössen har saker som de vill förmedla till barn. Och det ska tydligen ske genom mig, berättar Camilla Brinck när vi ses i Stockholm, några dagar efter Bokmässan.
Camilla finns själv med i böckerna, där Musse och Helium bor under hennes soffa och reser genom portaler till magiska världar för att utföra viktiga uppdrag.
Ända sedan starten har idén om att skapa något mer än bara barnböcker funnits. Visionen har handlat om ett Musse och Helium-universum som innefattar gosedjur, musik, film, en svensk version av Disney rent av. Samma dag som vi träffas meddelas att Musse och Helium ska bli animerad långfilm, med premiär till julen 2026.
Camilla Brinck hade aldrig kunnat föreställa sig att hon, som har dyslexi och knappt hade läst en bok när hon började skriva, skulle bli en av Sveriges mest lästa barnboksförfattare.
– För inte så länge sen så hittade jag ett brev från min lärare i trean till sexan, Renate. Hon skrev ett brev till varenda elev. Det var som om hon hade sett in i framtiden. Jag började gråta när jag läste det. Det var så fint. Hon skrev, att trots att du har det svårt i skolan så har du otroliga kvaliteter. Hon skrev att jag hade fantasi, medmänsklighet, empati och civilkurage. Allt det där bakar jag in i böckerna om Musse och Helium, säger Camilla.
När hon åker ut i skolorna och gör författarbesök säger hon ofta: Kolla, jag har dyslexi och jag jobbar som författare på heltid.
– Många barn lyser upp och vågar för en gångs skull säga att de också har dyslexi, eller att deras syster eller pappa har det. Jag säger då: det betyder inte att det är något fel på mig, det betyder bara att min hjärna jobbar på ett annat sätt. På grund av det har jag fått andra styrkor, som att till exempel skapa de här magiska världarna.
Camilla berättar också om en mamma som kom fram till henne på Bokmässan. Hon hade skickat ett brev till Camilla där hon berättade om sin pojke som hade dyslexi.
– Pojken hade det jättejobbigt i skolan på grund av dyslexin. Han sa att han inte kunde bli något annat än fotbollsproffs. Han trodde att det är det enda valet han hade i livet. Jag hade skrivit ett långt mejl till honom, där jag skrev att du kan bli vad du vill, du ska bara fortsätta kämpa. Nu berättade mamman hur brevet hade gett honom hopp, att han tänkte ”jag kan också, Camilla är ju till och med författare”. Och hon berättade att han bär med sig brevet överallt.
Det händer ganska ofta att både föräldrar och barn hör av sig och tackar Camilla för att hennes böcker har gjort att hennes barn förvandlats från icke-läsare till bokslukare. Även föräldrar har skrivit till henne och berättat att hennes bok är den första de läst ut.
– Jag skriver för mig själv, för att jag ska vilja läsa boken. Och då går jag igenom texten med mina dyslexiögon, som jag kallar dem. Det måste flyta på som en melodi. Det är jätteviktigt att kommatecken och punkter är på rätt ställen. Det är inte alltid korrekt enligt mina förlagsredaktörer. I början sa de nej, det är inte korrekt grammatiskt! Men det struntar jag i. Om du blir jagad av ett snömonster och håller på att bli dödad, har du tid att stanna upp med ett kommatecken? Jag skulle inte tro det. Du skriker den här meningen med ett utropstecken efter. När första boken kommit ut märkte förlaget att det kom in så mycket brev om att barn började läsa tack vare Musse och Helium. Många knäckte läskoden med mina böcker.
Sedan dess får Camilla skriva sina böcker som hon vill.
Idéerna får hon från livet. Hon skriver inte synopsis till böckerna. När hon börjar skriva har hon ingen aning om vad som ska hända eller hur berättelsen ska sluta.
– Jag sitter inte och tänker att jag skriver för barn. Jag skriver för mig själv. Jag måste utgå ifrån mig själv och skriva en så bra bok som jag själv vill läsa. Det har ibland varit läskigt, jag blir så “in the zone” när jag skriver. Det är karaktärerna som säger storyn för mig, berättar Camilla som i skrivande stund arbetar på sin nionde bok om Musse och Helium.
Det händer att hon tvivlar och tycker att det hon skriver är dåligt, och hon undrar hur hon ska få ihop det, om det ska bli någon bok denna gång. Tidigare kunde hon kasta allt, men hennes förlagsredaktörer har lärt henne att spara texten och låta den vila. Efter några veckor går det att se på den igen, med mindre dömande blick. Camilla berättar också om en masterclass med Dan Brown, författaren bakom bästsäljaren Da Vinci-koden.
– Han sa: lägg bara ifrån dig texten när du känner att den inte är bra. Låt den vila i två veckor. Gå sedan tillbaka och läs. Det är ofta hjärnan som spelar dig ett spratt. Det är en del av processen. Du behöver gå igenom det här, för att du håller på att utmana dig själv. För att du vill skriva på bästa sättet. Det betyder oftast att du är på väg åt rätt håll. Om du kommer tillbaka efter två veckor och det fortfarande är dåligt, får du skriva om. Men ofta är det inte alls dåligt. Man är bara lite trött på sin text, säger Camilla Brinck.
Hon gick igenom precis detta när hon skrev bok åtta. Ett tag tyckte hon att texten var värdelös. När hon läste den några veckor senare tyckte hon att den var bra och kom inte ens ihåg att hon hade skrivit det.
– Det var som om jag läste det första gången. Ja, det var läskigt. Jag bara, men hallå, det är jag som har skrivit det här? Eller vem? Vad är det som händer? Så kändes det. Det är riktigt coolt, hur hjärnan fungerar.
Tror du att du kommer att fortsätta att skriva om Musse och Helium hela livet?
– Jag tror att jag kommer fortsätta hela livet faktiskt. Jag tror att jag har hittat hem. Sedan skriver jag kanske andra böcker också. Men jag tror aldrig att jag kommer sluta skriva om Musse och Helium. Kanske gör jag ett uppehåll och skriver om någon annan karaktär i böckerna, en sidohistoria.
Text: Marja Beckman
Pressfoton: Lindrizia AB
