Insändare: Elins väg till läraryrket

Elin Bengtsson har långt hår och en ljusblå kragtröja
Elin Bengtsson har skrivit en insändare om hur det är att vara lärare med dyslexi. Bild: Boel Karlström
Elin Bengtsson har skrivit en tänkvärd berättelse om sin väg till läraryrket och om hur det är att vara lärare med läs- och skrivsvårigheter.

(En redigerad och förkortad version av Elins insändare är publicerad i tidningen Läs & Skriv nr 1 2022)

Pappret landar med en duns på bänken. Ord som obegripligt, felstavat och intressanta tankar dansar över papprets rader i röd färg. I början har läraren skrivit ut ordet felstavat i marginalen för att till sist bara gjort vågor under orden som är felstavade. De röda pilarna över pappret berättar vilken ordning orden ska komma i.  Det är inte första gången det händer. Jag går i högstadiet. Feedbacken är alltid densamma. 

”Du har väldigt många intressanta tankar men du behöver tänka på hur du ska stava orden och inte särskriva så mycket”. 

Jag har redan insett det i lågstadiet att jag är annorlunda. Att jag bär på en hemlig kraft. Jag kan se och höra det ingen annan kan. Jag frågar aldrig hur ordet ska stavas. Jag vet även fast alla andra säger att det inte alls stämmer.

”Lyssna på vokalen säger dem. Vokalen avgör om det ska vara två eller en konsonant”. 

Jag förstår inte så jag skriver 3 S i ordet glass bara för att vara säker på att det inte ska bli glas. Jag försöker allt vad jag kan för att höra det alla pratar om, de berömda bokstavsljuden. Men allting låter likadant. Så i mellanstadiet har jag gömt min hemliga kraft. Den är inte till nytta nu. Jag har stångats och kämpat men alla runtomkring mig säger att det är fel att jag är ett sär som skriver. Så jag har gett upp. Lärt mig alla ord utantill. Har ett foto i mitt huvud för varje ord. Jag ser grattis kortet framför mig med en glass där det på prislappen står att det är gratis.

Rättstavningsorden badar alltid första gången i rött men efter en vecka av hård träning försvinner den röda färgen från orden. Jag behöver bara träna lite extra säger mina föräldrar. Det är väl inget konstigt med det. Mamma har börjat läsa mina skolböcker högt för mig. Jag lär mig lättast så. Jag fick en cd-skiva av skolan där boken var inläst men fastnar hela tiden av att de ska läsa upp texten under bilden. Det är klart att jag fattar att det är en maskros på bilden. Jag är väl ingen idiot bara ett sär som skriver tänker jag. 

Pappa somnar under läxläsningen. Det är inte lika roligt att förhöra någon den 17 gången på blommors pollinering och berätta alla rätta svaren. I högstadiet minns jag inte längre min kraft. Jag bara gör som alla andra. Engelskan är svår och jag läser extra engelskböcker hemma för att komma ikapp. Svenskan är klurig, så jag skriver extra mycket hemma för att jag älskar det. Men visar det inte för någon. Tycker inte att texten blir så bra när den behöver bada i röd färg efteråt. Spanskan är ännu svårare, så jag skriver bara av det som står i boken. Jag får väldigt bra betyg, otroligt bra om jag får säga det själv. Att stoppa undan den där kraften var nog inte så dåligt iallafall. 

Ingen behöver veta om min kraft tänker jag när jag börjar gymnasiet. Ingen kommer någonsin få veta att jag är ett sär som skriver. Jag ska få min revansch. Inga röda pennor. Det finns inga röda pennor på gymnasiet. Bara massvis med kommentarer och matriser. Ordet fortsätter att dyka upp. Särskriva. Men jag älskar att skriva och berättar inte för min omvärld vad jag tror att särskriva betyder. Då kanske jag inte får fortsätta att skriva. 

Så en dag kan jag inte hålla kraften kvar längre. Jag bara måste använda den. Vi har oförberett prov på spanskan och engelskan. Vi ska skriva en uppsatts utan lexikon med penna och papper. Paniken sprider sig. Jag vet vad jag ska skriva. Jag har världens bästa ide till båda uppsatserna men jag vet bara inte hur jag ska få ut det. Så jag plockar fram kraften och orden bara flödar ur mig. Det är som att jag bor i Spanien och bara kan. Det är som att jag är en rockstjärna och bara kan skriva och förstå engelska. Jag är både stolt och nöjd när jag lämnar in de båda uppsatserna. 

Känslan av att; de trodde ni inte om mig, eller hur. Är eurofrisk. 

Förstå min besvikelse när både engelskläraren och spanskläraren bekymrat lämnar över en F varning till mig. Jag har skrivit ren rappakalja på båda språken. Det är rent ut sagt obegripligt. Jag skickas på en utredning för dyslexi andra året på gymnasiet. Efter skolan får jag stöd i både engelska och spanska. Min engelsklärare väljer att lägga hela sin lunchrast på måndagarna till att hjälpa mig med grammatiken. Utredningen görs aldrig klar och läggs ner. Problemen växer och jag står ensam kvar med min hemliga kraft som ingen förstår. 

Man brukar säga att många barn som varit svårt sjuka större delen av sitt liv utbildar sig till läkare eller sjuksköterska. Jag blev lärare. Min väg till yrket har varit svår men samtidigt så lätt med all hjälp som jag fått av lärare och familj. Det var inte förrän i gymnasiet som någon såg att jag inte förstod vad jag skrev. Det var inte förrän på universitet som någon frågade mig om jag visste vad särskrivning var. Men jag har aldrig varit ensam. Min hejarklack av lärare, föräldrar och vänner har aldrig trott att jag ska bli något mindre än vad mina drömmar vill. Jag har fått möjligheten att skriva för elevtidningar och vara mentor för studenter under mig. Jag har aldrig blivit sedd som en dyslektiker utan som en läsande och skrivande människa som ibland gör fel. Dyslexin har aldrig varit en ursäkt, endast en förklaring när det inte går som jag tänker mig. Jag vet att min resa är så mycket rakare än andras till läraryrket och jag vill verkligen inte förringa någons resa med en läs- och skrivsvårighet. Däremot vill jag berätta min. För jag trodde alltid att om jag bara lyckas bli lärare utan att någon såg min läs- och skrivsvårighet så skulle allting lösa sig. Jag tänkte att jag skulle bli botad från den där magiska kraften och bli insläppt i det läsande och skrivande samhället. Lärare blev jag och lurade de flesta på universitet. Favoriten kommer för alltid vara professorn som högt och ljudligt berättade för mig att det var bra att just jag var utvald till mentor och inte någon med dyslexi. Lärare är jag men kraften finns fortfarande kvar. Idag vet jag att kraften inte är ett hemligt språk utan kreativitet. Det är bara det att när jag har så mycket som jag vill ha sagt så flyger orden fram och oftast hamnar de inte rätt för dig som läser. 

Jag arbetar som legitimerad grundskolelärare för åk F-3 och jag kämpar med en läs- och skrivsvårighet. Det finns dagar då jag känner att min dyslexi hjärna inte räcker till. När det känns som jag valt yrket för min skull och inte tänkt på konsekvenserna. Tanken finns där ständigt att jag är en dålig lärare p.g.a mina svårigheter. Att jag inte alltid kan ge det mina elever behöver. Tänk så är jag anledningen till att mina elever inte lyckas. För även om jag har bevisat gång på gång för andra och mig själva att jag kan och även fast jag har världens bästa hejarklack av kollegor. tidigare lärare och familj så är rösterna om att en dyslektiker inte får plats i lärarsällskapet så högljudda. Jag väljer att berätta min historia inte för att du ska tycka saker om mig. Jag berättar så att du kan ställa frågorna till mig som du undrar över. Jag berättar för att jag kan inte vara ensam. Jag berättar för jag vill att du ska se vad jag kan. Jag ber dig att se bortom vad läraryrket ofta uppfattas som, perfektion. Jag ber dig att se mig som en människa som inte kan allt men gör allt för att dina barn ska känna sig trygga, utvecklas och våga berätta om de har en kraft som ingen annan förstår sig på. Jag berättar för att inte ett enda barn eller vuxen ska känna att de inte har en plats i samhället bara för att de har ett hemligt språk och stavar fel ibland. 

/Elin Bengtsson

Ämnen: