Dyslexiföreningarna i Norge och Stor-britannien kvalitetsmärker skolor som arbetar medvetet och strukturerat för att ge elever med läs- och skrivsvårigheter en bra utbildning. I Sverige pågår inget liknande arbete. Läs&Skriv ville veta varför och ställde frågan till Christina Hellman, ordföranden för Svenska Dyslexiföreningen och Bengt-Erik Johansson, ordförande för Dyslexiförbundet FMLS.
Båda menar att svenska skolor per definition redan ska vara dyslexivänliga, eller adhd-vänliga eller vänliga för alla. Elever som har behov av stöd ska ha rätt till det – stödet finns redan i diskrimineringslagen, skollagen och hälso- och sjukvårdslagen säger samma sak. Om regelverket efterlevdes skulle kriterierna för en dyslexivänlig skola vara uppfyllda.
– Jag välkomnar allt som kan förbättra skolorna, men någon certifiering skulle inte behövas om alla följde de regler som redan finns, säger Christina Hellman.
En riktigt dyslexivänlig miljö uppstår då lärarkåren har bred kompetens, när skolledning värdesätter kompetens samt spontant förstår att det lönar sig samhällsekonomiskt att satsa mycket på alla elever – även de som har behov av stöd. Tyvärr är många skolor långt ifrån dyslexivänliga.
– När skolorna inte ger det stöd som krävs hänvisar de ofta till resursbrist. Och resurserna är det kommunerna som fördelar. Skolorna blir beroende av den kunskaps- och ambitionsnivå som finns på kommunal nivå. Det här leder till stora skillnader mellan kommuner, säger Christina Hellman.
Besluten om skolornas ekonomi fattas utan direkt tanke på hur det väl utbyggda regelsystemet ska kunna efterlevas. Och även om det finns extra medel att söka för elever med särskilda behov så försvinner dessa medel ofta i ett gemensamt hål. De höga hyrorna för skolbyggnaderna slukar jättemycket av bidragen som ges. Vilket är väldigt unikt för Sverige, enligt Christina Hellman. Men trots resursbrist lyckas vissa skolor bra i alla fall. Uppenbarligen handlar det inte bara om pengar, utan också om personal. Ofta verkar bra arbete vila på axlarna på en eller några få personer. Det hänger inte på skolan utan på enskilda lärare, vilket gör arbetet sårbart.
– Slutar den personen så försvinner ofta det goda arbetet med. Där det finns en engagerad och kunnig lärare, där fungerar det jättebra. I varje fall i just det klassrummet, säger Bengt-Erik Johansson.
En dyslexivänlig skola kräver dyslexikunniga lärare. Ett problem som Sverige har är att många lärare i sin utbildning inte har fått lära sig särskilt mycket om hur en bemöter elever med dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter. Då hjälper inte alla resurser i världen, menar Christina Hellman. Grunden måste vara att det finns lärare som har kompetens att använda resurserna på bästa sätt. Inte bara speciallärare eller specialpedagoger, utan alla lärare måste ha det kompetensen.
Christina Hellman och Bengt-Erik Johansson menar att i en perfekt skola ska klassläraren kunna upptäcka barn med långsam inlärning och sätta in rätt hjälp genast. Lyckas inte läraren, då går en till specialläraren för att få mer avancerad hjälp. Om det fortfarande inte fungerar, då vänder en sig mot elevhälsoteamet och får en utredning av till exempel en logopeder.
–Att arbeta efter den modellen skulle inte bli dyrare eftersom läraren med sin kompetens kan tillgodose många elevers behov i klassrummet, säger Christina Hellman.
Skulle en certifiering av dyslexivänliga skolor i Sverige göra någon skillnad?
–Att skolorna idag inte är dyslexivänliga ser jag som ett stort misslyckande. Om en certifiering av skolan skulle få någon effekt i Sverige vet jag inte, vi harredan ett utmärkt regelsystem. Men en certifiering skulle kunna bli en fjäder i hatten för skolorna och på så vis kunna bli en drivkraft till att uppfylla kriteri erna, säger Bengt-Erik Johansson.
– Problemet idag är att rektorer och skolledning lever ganska långt ifrån den pedagogiska verkligheten. Mycket arbete sker i klassrumsnivå eller på kollegial nivå. Om vi skulle börja arbeta med certifiering, då krävs det att skolledningen greppar, styr och genomför arbetet. Det är den fördelen som jag kan se. Man tvingar skolan att agera som en organisatorisk enhet, säger Christina Hellman.
Text: Eva Hedberg
