Genomsnittsmänniskan som aldrig funnits

Genomsnittsmänniskan som aldrig funnits
Torbjörns hörna.

Det händer idag en hel del när det gäller synen på dyslexi och andra funktionsnedsättningar. Det som sker bottnar i forskning, praktisk erfarenhet och att vi som själva är berörda, allt mer får komma till tals. Men kanske talar vi för lite om ideologier och teoribildningar, som ibland fördunklar det som sker.

Jag läser om Adolphe Quetelet, en idag nästan bortglömd tänkare. Han som i mitten av 1800-talet myntade begreppet genomsnittsmänniskan. Han menade inte att det statistiska genomsnittet skulle vara tillämpbart på varje enskild individ och varje enskilt fall. Man kan ju inte av den statistiska livslängden dra någon slutsats om när man själv ska dö, som Sven-Eric Lidman säger när han berättar om Quetelet. Men avvikelser från genomsnittet försöker statistikern eliminera: ”och det återstår för författarna och konstnärerna att ta vara på dessa extremer, som förlänar ett samhälle dess pittoreska drag”, som Quetelet sa. Quetelets tanke fördes vidare, bland annat av filosofen Auguste Comte, som menade att ”Det väsentliga är det vanliga, det reguljära, det ständigt och överallt förekommande.”

Genomsnittsmänniskan fick stor betydelse. Bland annat konstruerades IQ-testet för att utsäga vilka elever som inte skulle klara den vanliga skolan. Det kom att ligga till grund för det som i dyslexisammanhang kallas diskrepanskriteriet. Det som mätte skillnaden mellan intelligens och skriftspråklig kompetens och ledde till myten om att alla med dyslexi var smartare än genomsnittet.

Genomsnittsmänniskan är inte av kött och blod. Det är en konstruktion som aldrig funnits som fysisk varelse. Men när jag på 1950- och 60-talen gick i skolan såg pedagogerna som sin uppgift att göra mig normal. Idag ser vi som arbetar med dessa frågor andra möjligheter. Genom individanpassad pedagogik och tekniska möjligheter – och inte att förglömma – de berörda individernas ökade förståelse av hur de själva fungerar, kan vi skapa ett samhälle som möjliggör för var och en att utvecklas efter sina egna förutsättningar.

Vi har alltså alla ett val att göra! Vill vi skapa ett pedagogiskt klimat och ett samhälle baserat på människor av kött och blod. Det vill säga på det vi idag känner till om kognitiva och språkliga förmågor och oförmågor (funktioner och funktionsnedsättningar). Eller ett samhälle baserat på Adolphe Quetelet 180 år gamla nytänkande.

PS: Vi behöver statistik. Frågan handlar om dess roll som fundament i samhällsbygget och i pedagogiken. DS

Torbjörn Lundgren
 

Annonser