Ett sätt att upptäcka dyslektiska svårigheter hos andraspråkselever är att vara uppmärksam på avkodningen. Att elever som nyligen börjat studera svenska som andraspråk inte kan koppla ihop ljud och tecken är naturligt, de känner inte till språkljuden. Men om någon elev efter träning fortfarande har påfallande svårt att koppla ljud med bokstav, då måste läraren reagera. Det menar Christina Hellman, docent vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet.
– Bristande automatisering är utmärkande för alla dyslektiker. Och det gäller förstås flerspråkiga också. Dyslektiker tappar ofta det som de tragglat på i klassrummet. Det liksom bara glider undan, säger hon.
Hur gör man då? Enligt Christina Hellman finns det ingen entydig vetenskaplig forskning som visar hur man på bästa sätt hjälper elever med dyslexi att lära sig ett andraspråk. Men det finns vetenskapligt stöd för att strukturerad och systematisk träning på kopplingen mellan fonem och grafem ger effekt för barn och unga med dyslexi.
Många erfarna lärare arbetar redan på det här sättet. Men det finns också lärare som inte själva till fullo behärskar språkets grundstenar, som är osäkra på vad fonem och grafem är. Och hur ska de kunna hjälpa elever som behöver träna extra på de här sakerna?
– Det är ytterligare en anledning till
varför vi måste lägga mer krut på lärarutbildningen. Alla andraspråkslärare måste behärska språkets grundstenar, oavsett om de ska jobba på SFI eller i den vanliga ungdomsskolan, säger Christina Hellman.
I flerspråkiga Kanada har man goda erfarenheter av ett strukturerat arbete med språkets grundstenar från barnets tidiga skolår. I en studie från British Columbia följs 900 barn från förskolan till årskurs sju. Vart femte barn är flerspråkigt, och många av dem talar ingen engelska alls i början av studien. I Kanada integreras alla barn i skolan, det finns ingen särskola och inga speciella klasser för de som inte talar engelska. Barnen i studien får från första skoldagen träna intensivt och systematiskt på språkets grundstenar. De placeras i grupper utifrån vad de behöver träna på. Ingen släpps vidare utan att kunna.
– Arbetet är långsiktigt. I årskurs fyra var det fortfarande skillnader i de språkliga förmågorna mellan enspråkiga barn och flerspråkiga barn. Men i årskurs sju var skillnaderna i stort sett helt borta.
Och arbetet gav även resultat på barn med dyslexi eller i riskzonen för dyslexi. I sjuan var det 1,7 procent av de flerspråkiga barnen som uppvisade dyslektiska svårigheter, och 2 procent bland de enspråkiga. Den vanliga andelen elever med dyslektiska svårigheter är 5 till 8 procent.
– Det är ju inte så att det finns färre elever med dyslexi bland de som ingår i studien. Men tack vara det tidiga och strukturerade arbetet har de lärt sig kompensera för sina svårigheter, säger Christina Hellman.
Kartlägga flerspråkiga
Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, har nyligen översatt ett norskt material som mäter läsning och avkodning hos flerspråkiga elever. Materialet kan användas för att upptäcka elever som riskerar att utveckla dyslexi, eller för att kartlägga läsutvecklingen på modersmålet. Materialet består av lärarhandledning och elevhäften och är tänkt att framförallt användas i årskurs ett och två. Materialet finns idag översatt till spanska, polska, arabiska och somaliska.
Källa: SPSM
SBU: Strukturerad träning ger resultat
I augusti i fjol presenterade Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, resultaten från en granskning av det vetenskapliga underlaget av tester och insatser som används för barn och ungdomar med dyslexi. SBU slår fast att strukturerad träning av sambandet mellan språkljud och bokstäver har effekt på barn och unga med dyslexi.
Text: Eva Hedberg
