Dessa rader omyndigförklarade Allan, vilket ledde till att han fick svårigheter. Han behövde ansöka om tillstånd både för att få ut sitt körkort och för att få gifta sig.
Idag har Allan varit gift med sin Agneta i 45 år. De har fyra vuxna barn och åtta barnbarn. Det har gått bra, som Allan säger, men visst har han fått kämpa. Inte minst under de år han höll sina läs- och skrivsvårigheter som en hemlighet.
När Allan var 14 år slutade han skolan utan att kunna läsa eller skriva.
– Jag reflekterade inte så mycket över det då, men när jag skulle söka jobb, då började jag fundera.
Allan fick jobb som cykelbud, men när han skulle köra ut varor till 30–40 adresser var det svårt att läsa adresslapparna. Då läste förmannen upp adresserna en gång. Därefter la Allan varorna i rätt ordning på flaket, så att han sedan kunde leverera dem vartefter han cyklade.
– Jag visste inte vad gatorna i Helsingborg hette, men jag visste var de låg, minns Allan. Vi har bra komihåg, vi med läs- och skrivsvårigheter.
Ordet dyslexi är han inte så förtjust i.
– Fråga mig inte hur det stavas. Läs- och skrivsvårigheter är bättre. Då förstår ju folk vad det handlar om.
Allan Nilsson arbetade även som cykelmontör, sojakokare, sjukvårdare och vaktmästare. Han hade flera knep, för att inte behöva berätta om sin dyslexi.
– När jag var cykelmontör arbetade vi på ackord. Varje dag skulle vi skriva en rapport. Min kollega skrev min rapport, medan jag monterade cykel åt honom. När det var dags att läsa körkortsteori, läste Allans svåger körkortsboken för honom. Innehållet memorerade sedan Allan, medan han övervakade
sojakokningen.
Uppkörningen gick bra, liksom de muntliga teorifrågorna, men sedan tog det stopp. Körkortet som skulle levereras inom en vecka kom aldrig… Istället fick Allan ett brev, där det stod att han inte skulle få något körkort, eftersom han var ordblind. Det hade de läst i anteckningar från folkbokföringen hos pastorsexpeditionen. – Det tog mig väldigt hårt, säger Allan, som än idag får en tår i ögat när han berättar om detta.
Reglerna krävde att Allan gjorde ett test på Sankta Maria Mentalsjukhus i Helsingborg. Det gjorde han, men Allan fick också god hjälp av sina kamrater i Röda Korset. De bestred myndigheternas beslut och till slut, efter ett år, fick Allan sitt körkort.
Körkortet hade han nytta av under många år som chaufför; både färdtjänst och buss.
– Jag körde handikappade barn. Barnskötaren läste adressen och jag memorerade.
Svårare blev det några år senare, när Allan var vaktmästare. En dag installerades en anslagstavla på hans rum. Där skulle kollegorna sätta upp post-it lappar, med saker som behövde åtgärdas. Men Allan kunde ju inte läsa lapparna…
Så varje kväll plockade han ner lapparna och tog med dem hem till hustrun Agneta. Hon läste. Sedan gällde det för Allan att dagen efter komma ihåg vad det stod på alla lapparna. Det fungerade i många år.
Men hur länge kan man bära på en hemlighet? Parets båda söner ville ha hjälp med sina läxor. Medan Agneta läste läxor, tog Allan en sväng med bilen. Åren gick. Till slut blev pågarna sura. ”Du ska alltid bort när vi kommer med våra läxböcker. Du bara struntar i oss, så du kan lika gärna vara borta.”
De orden tog hårt på Allan. Så hårt att hans arbetsgivare sedan åtta år tillbaka undrade hur det var fatt? Till slut berättade Allan alltihop för henne.
Hon blev förvånad att han inte berättat tidigare. De kom överens om att Grundvux kunde vara en bra idé.
Det var en mycket nervös Allan som klev in på Grundvux i slutet av 1970-talet. Skolan var full med folk. Det var så mycket folk att Allan var tvungen att fråga rektorn, varför det var så mycket människor där. ”De kan inte heller läsa och skriva. De är som du Allan” svarade rektorn vänligt och önskade honom hjärtinnerligt välkommen.
– Jag hade ju trott att jag var ensam om detta, berättar Allan och fortsätter: Jag hade fantastiska lärare och efter ett halvår hade jag lärt mig mer än under hela min skolgång. När jag lärt mig alfabetet kände jag mig lika lycklig, som om jag vunnit högsta vinsten på tipset. Då förstod jag att jag inte var dum i huvudet, som jag fått höra tidigare.
1979 bildades FMLS (Förbundet Mot Läs och Skrivsvårigheter) på Löftadalens folkhögskola på Västkusten. 1982 startar Allan en lokalavdelning i Helsingborg tillsammans med sina kamrater från Grundvux. De vill söka bidrag från kommunerna, men det är svårt att skriva. Agneta erbjuder sig att skriva, men Allan tackar nej.
– De måste ju se hur jag skriver. Jag har inget problem med det, men det kanske de som ska läsa har…
Allan skrev: Vi har startat en förening. Vi gör det och det. Vi söker bidrag. Om du inte förstår vad jag skriver, så ring mig. Hälsingar Allan + ett telefonnummer.
Det var många som ringde och Allan fick föreningsbidrag.
FMLS växer i Skåne. De är ute på marknader, föreläsningar, spelar teater och medlemsantalet ökar.
De startar läs- och räknakurser på helger och barn- och familjeläger på somrarna. Dessa finns fortfarande kvar.
Allan blir senare ordförande för hela förbundet mellan 1990–1997. Läskunnighetens år 1990 minns han som det mest arbetsamma, men också det roligaste. Idag är Allan Nilsson pensionär.
Text: Ylva Bjelle
Foto: Mige Lundahl
Den här artikeln har varit publicerad i tidningen Läs&Skriv.
Alla medlemmar får ett medlemsbrev. Där hittar ni en länk till den digitala tidningen. Även prenumeranter får en länk till den digitala tidningen.
Vill du bli medlem? Klicka här för att bli Medlem och Stödmedlem
