’’Skrivandet ger mig tid att tänka’’

’’Skrivandet ger mig tid att tänka’’
Författaren Torbjörn Lundgren är en nestor på området skrivandet, läsandet och dyslexi. Han har gett ut ett tiotal egna böcker, medverkat i ytterligare några, författat skrifter och artiklar. För honom är skrivandet ett ”jävla harvande”, men samtidigt något han inte kan leva utan.

– Jag har mycket inombords. När jag skriver får jag tid att reflektera över mina tankar och jag hinner fundera på hur saker och ting egentligen hänger ihop, säger Torbjörn Lundgren.

Han menar själv att han är dålig på att uttrycka sig muntligt. Det är som att alla hans tankar vill komma ut samtidigt. Dessutom krånglar ordmobiliseringen, vilket innebär att han ofta har svårt att hitta rätt namn och benämningar i rätt situation. Då blir det svår att få sagt det man egentligen vill.

Därför är skrivandet Torbjörn Lundgrens bästa uttryckssätt. Det innebär inte att skrivandet är okomplicerat för honom. Det är det verkligen inte. Han har fått kämpa både länge och hårt för att finna sitt skriftspråk. Men författarskapet hänger inte på att stava rätt eller bygga korrekta meningar, menar han. Vad som krävs är en historia och en vilja att berätta den.

För Torbjörn Lundgrens del började det när han som ung var aktiv inom Vietnamrörelsen. Organisationen var kontroversiell och bevakades av media. Torbjörn Lundgren ansåg att delar av det som berättades var lögn. Han ville förmedla sin egen historia om hur det egentligen hängde ihop. I mitten av 70-talet började han skriva. 14 år senare kom boken ”Demonstranterna” ut.

– Det var en dubbel kamp, jag skrev inte bara min historia utan jag tränade också stavning. Jag lärde mig nya ord och olika sätt att uttrycka sig skriftligt på. Jag satt ofta på kvällarna och läste in ord på kassettband, sen lyssnade jag och försökte skriva av dem.

Också läsandet har varit viktigt för språkutvecklingen. Torbjörn Lundgren läste ingenting när han var mellan 11 och 17 år. Han slutade eftersom böckerna som erbjöds i skolan inte sög tag i honom. Som omotiverad ungdom med dyslexi orkade han helt enkelt inte läsa dem. Men när han var 17 år stötte han på en bok han inte kunde motstå, Äventyr i Skinnbranschen av Thomas Dylan.

– Det var en häftig upplevelse. Han var ju en storpoet och det fanns en rytm i språket som fångade mig. Innehållet var inte tillrättalagd och för första gången läste jag av fri vilja. Sedan dess har Torbjörn Lundgren varit en bokslukare.  Torbjörn Lundgren skriver både skönlitterärt och fakta. Skrivandet måste få ta den tid som behövs. Han menar att han aldrig skulle kunna bli journalist, eftersom en då ofta måste prestera snabbt och under stress.

– Jag behöver tid att grunna på vad det är jag egentligen vill säga och om orden jag valt har rätt värde och betydelse, säger han.

Bredvid sig när han arbetar har han alltid alltid en synonymordbok. Han ändrar mycket i texterna, byter ut ord, stuvar om ordningen och smakar på meningen igen. Förr när han använde skrivmaskin blev det mycket extraarbete, men på datorn är det enkelt.

Att utrycka komplexa tankar i skrift är det svåraste. Torbjörn Lundgren förklarar att han så gärna vill få med alla tankar på en och samma gång. Tidigare blev det förvirrat. Och när hans partner Lena Kallenberg (som också är författare) läste igenom hans texter var det ofta hon inte förstod vad det var han försökte säga.

– Jag hade en tendens att hoppa över allt som var självklart för mig själv och då blev det obegripligt för alla andra. Men nu är jag mer medveten om det och gör sällan det misstaget, säger han.

Med åren har skrivandet satt sig. Hans språkkänsla är numer stark och stavningen har blivit hyfsat säker.

– Men när jag skriver bryr jag mig inte alls om stavningen. Det skulle hindra processen. Är det en text som ska publiceras då låter jag någon annan läsa igenom och rätta felen. I vardagen ser jag inte att stavfelen jag lämnar efter mig är något problem.

 

Text och bild: Eva Hedberg

Annonser